Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 192. Om landets städer och huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och här samlade Gustav II Adolf Finlands ständer
omkring sig vid denna fosterländska lantdag år 1616, vilken
liksom invigde Helsingfors till framtidens huvudstad.
Men hamnen hade redan då blivit för grund genom
landhöjningen, och år 1640, under drottning Kristinas tid,
flyttades Helsingfors till sin nuvarande plats, en halv mil
längre åt sydväst, på en bergig halvö, som kallades
»Est-näsudden». Här fortfor staden att vara en ringa
småstad i mer än 100 år. Men när Sveaborg reste sig vid
inloppet till dess förträffliga hamn, begynte Helsingfors
växa. Mot slutet av svenska tiden var det genom sin
folkmängd och sina vackra hus landets andra stad, näst efter
Åbo. Helsingfors hade redan då haft sina växlande öden
och tre gånger legat i ruiner. Det hade härjats av
fienden (1713), av pesten (1710) och av eld (1557, 1713, 1808).
Det hade sett svenska hären sträcka gevär 1742, firat med
Gustav III slaget vid Högland 1788 och bevittnat
Sveaborgs fall 1808. Sedan när landet blev förenat med
Ryssland, låg Helsingfors närmare än Åbo till Petersburg; det
låg närmare östra Finland, det hade en hamn, som kunde
rymma Östersjöns flottor, och utanför denna hamn hade
det Sveaborg. Därför blev det landets huvudstad;
senaten hitflyttades med sina många ämbetsverk 1819 och
universitet 1828.
År 1819 var Helsingfors ännu en liten stad med 5 eller
6,000 invånare. Det var icke bebyggt till hälften av dess
nuvarande område. Tölö havsvik gick in där nu
Alexan-dersgatan är med sina höga stenhus; ett kärr låg icke
långt från senatshuset. Kronohagen var en betesmark,
och oländiga höga berg tycktes trotsa
människohanden, där nu stadens norra och södra gator banat sin väg.
Ännu på 1830-talet var den sköna Brunnsparken en vild
ödemark, och 20 år senare fanns en osund pöl, där nu
bangården rest sina vackra byggnader. Men
kejsarvil-jan, penningen och ett ihärdigt arbete förvandlade inom
50 år denna småstad med dess ödemarker till en vacker
huvudstad, liten i bredd med andra länders stora städer,
men stor nog för vårt land. Gustavianen Albert
Ehren-ström, Gustav III:s forne handsekreterare och G. M.
Arm-felts bundsförvant emot Reuterholm, uppgjorde pla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
