Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fixstjärnor, nebulosor, världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår forskning. Därtill måste man ihågkomma, att mellan dessa
oräkneliga millioner lysande solar sannolikt flera gånger deras
mängd likaledes i rymden röra sig redan slocknade, mer eller
mindre avsvalnade solar, vilka fördenskull endast undantagsvis
kunna iakttagas av våra sinnen.
Efter sin skenbara ljusstyrka indelas stjärnorna i olika
storleksklasser, som dock ingalunda stå i något förhållande till
deras verkliga storlek, enär de klaraste icke alltid också äro oss
närmast. Enligt fotometriska mätningar skulle sålunda finnas
19 stjärnor av första storleken, 66 av andra, 185 av tredje, 500
av fjärde, 1,200 av femte, 5,000 av sjätte, 20,000 av sjunde
storleken, och under denna storlek stiger deras antal så betydligt, att
redan till nionde storleken synas mer än en halv million och till
sjuttonde storleken endast den ljuskänsliga fotografiska plåten
först efter en längre expositionstid genom de ytterst svaga
Ijusintryckenas summering visar över 100 millioner stjärnor på
himlavalvet.
Om stjärnorna regellöst och endast på en slump vore spridda i
rymden, borde de synas vara tämligen likformigt fördelade
på himlen. Redan en ytlig betraktelse av himlavalvet visar
emellertid, att deras fördelning alls icke är likformig, utan att
i somliga riktningar synas jämförelsevis få, i andra åter
anmärkningsvärt många stjärnor stå tätt tillsammans. Största
antalet ljusa och mindre ljusa stjärnor finnes i närheten av den s. k.
»vintergatan», vilken såsom en matt strimma av olika bredd
i det närmaste beskriver en storcirkel på himlavalvet (fig. 296).
Redan Alexander den stores lärare Aristoteles uttalade den
förmodan, att själva vintergatan icke vore annat än en stor samling
små stjärnor. På grund av Aristoteles’ stora auktoritet vidhölls
denna förmodan under många århundraden till dess att den
slutligen efter teleskopets upptäckt bekräftades.
Innan man kunde bilda sig ett omdöme om vintergatans
gestalt och byggnad, måste man framför allt åtminstone
närmelsevis söka lära känna på vilket avstånd de oss närmaste
fixstjärnorna befinna sig. Detta stötte emellertid på stora
svårigheter och lyckades först sedan man med de alltmera förbättrade
teleskopen och mera utvecklade mätnings- och räkningsmetoder
kunnat fastställa stjärnornas förflyttningar på himlen. Ännu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
