Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Vägningsförfarandets principer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS VÄGBARHET. VÄGNINGSFÖRFARANDETS PRINCIPER.
203
mäta den tröga massan med en enhet, som är ungefär 10 gånger så stor som kilogrammet,
så att massenhet och viktsenhet blivit olika. Detta har tyvärr bidragit till spridningen
av uppfattningen att massa och vikt skulle vara olika begrepp.
Hävståugslagen. Därest man medelst vägning vill bestämma en kropps vikt med
stor noggrannhet, måste man iakttaga vissa fordringar och försiktighetsmått, som vi i
det följande närmare skola belysa. Dessa fordringar och försiktighetsmått gälla dels
vågens konstruktion och dels själva vägningsmetoden och sammanhänga med de
egenskaper, som kroppar äga på grund av sin tyngd. Av största betydelse är härvid det
faktum, att om två kroppar hängas upp på var sin sida om balansens
upphängningsanord-ning deras inflytande på balansens ställning i hög grad beror av vågarmens längd, d. v. s.
av avståndet från balansens vridningsaxel till vågskålens upphängningsanordning. Två
vikter, som väga jämnt, när de ha lika vågarmar, d. v. s. när de befinna sig på samma
avstånd från balansens vridningsaxel, väga ej längre jämnt, om de få olika avstånd, utan
den kropp ger ett utslag nedåt, som har längsta vågarmen. Redan i äldsta tider kom
man underfund med att ett föremål kunde väga upp en dubbelt så stor motvikt, ifall det
hängdes upp så, att det fick en vågarm, som var dubbelt så lång som motviktens; man
uttrycker detta i den s. k. hävstång slag en så, att armen skall stå i omvänd proportion till
belastningen (ökas belastningen till det dubbla, trefaldiga o. s. v., så skall armen minskas
till hälften, tredjedelen o. s. v.). Härvid underförstås att vågarmarnas egen tyngd genom
fullständigt symmetrisk byggnad kan lämnas ur räkningen. De gamla feniciska
purpur-handlarna kände till detta sakförhållande och fuskade vid vägning av denna dyrbara
handelsvara genom att göra vågarmarna i yttre avseende lika men med olika tyngd.
Härpå grundades den vägningsanordning, som kallas besman, där en och samma
motvikt får väga upp det föremål som skall vägas. Genom att balkens
upphängningsanordning göres skjutbar, kan motvikten utgöra en vid balkens ena ända fästad metallklump,
och föremålet får upphängas i en vid andra ändan fästad krok; det blir därigenom alltid
möjligt att avpassa motviktens och föremålets vågarmar, så att de jämnt väga upp
varandra. Varje placering av upphängningsanordningen utefter balken motsvarar därvid
en bestämd vikt hos föremålet, och denna vikt kan man få reda på genom att med hjälp
av kända vikter gradera upp besmanets balk, så att de olika talvärdena på vikten
anges av upphängningsanordningens läge vid jämnvikt. Ett besman kan även göras
med fast upphängningsanordning och fast krok men med skjutbar motvikt; det kallas
då pyndare. En hel del moderna vågar äro byggda på ett dylikt system med
skjutbara motvikter (se vidare sid. 216).
Sedan äldsta tider tycks man, som sagt, varit bekant med den betydelse vågarmens
längd äger för vägningen. Vem som uppfunnit besmanet vet man ej med säkerhet. Uti
Campanien i Italien har man funnit besman från tredje århundradet före vår tidräknings
början, och vissa forskare hålla före, att besmanet vore en romersk uppfinning, en av de få
naturvetenskapliga uppfinningar romarna i så fall skulle ha gjort. I museet i Kairo finnes
emellertid rester av besman, som synas vara av ännu äldre och egyptiskt ursprung. Hos
Aristoteles finner man vågarmens inflytande klart angivet, och han vet, att två vikter
skola stå i omvänd proportion till vågarmarna för att kunna jämnt väga upp varandra.
Detta specialfall av den i vår tid mera generellt formulerade hävstångslagen skola vi
längre fram studera i annat sammanhang; här nöja vi oss med att konstatera denna lags
tillämplighet på vågen, ty den har, som vi redan antytt, fundamental betydelse för ett
rätt förstående av vågen och vägningsproceduren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
