Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Mätning av tonhöjd och tonstyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
LJUDET.
mindre även möjliggöra dylika ackord jämnade man ut de svarta tangenternas toner
så, att man något förstämde giss. Efter denna nya ton, som skulle representera både
giss och ass, anpassades därpå de övriga svarta tangenternas toner, med den påföljd
att de allesamman läto mer eller mindre falska. /Det så modifierade tonsystemet kallas
för oliksvävande temperatur och var föremål för mången naturvetenskapsmans
reformförslag, bl. a. modifierade Kepler och sedermera även Euler denna tonskala.
Liksvävande temperatur. Den harmoniska musikens utveckling och dess växande
krav på klaverets uttrycksmöjligheter gjorde emellertid att man till slut insåg att det
icke var tillräckligt att utjämna de svarta tangenternas tonintervall utan att utjämningen
måste omfatta både vita och svarta tangenters toner. Härigenom skulle visserligen
ingen verkligt ren tonart kunna framställas, men man kunde hysa den förhoppningen
att ju mer utjämningen fördelades på skalans 12 toner, desto mindre störande skulle
varje enskild tons falskhet bliva. Detta förslag om en likformigt utjämnad halvtonsskala
eller liksvävande temperatur framställdes 1691 av A. Werckmeister och vann anslutning
i allt vidare kretsar, ju mer man började ge sig i kast med växlingar och tonarter uti
en och samma musikaliska komposition. Dylik växling eller modulation kom alltmer på
modet, och därigenom underlättades genomförandet av den liksvävande temperaturen
vid klaveren, ehuru man på orglarna bibehöll det vida renare medeltonsystemet ända
till mitten av 1800-talet.
Vid den liksvävande temperaturen indelas således skalan i 12 inbördes lika
halv-tonsteg, vardera ägande intervallmåttet 100 Cents. Oktaverna, omfattande 1 200 C, äro
därvid absolut rena och kvinterna äro en obetydlighet för låga. Den rena kvinten
mot-2
svarar , d. v. s. 702 C, medan den kromatiska kvinten är exakt 700 C. Ett intervall
3
på 2 C är emellertid knappast hörbart, men vid en följd av kvinter kan det mångfaldigas
och därför även göras räkning för vid stämningen, ehuru en pianostämmare nog i
allmänhet stämmer kvinterna ganska rent. Den liksvävande tersen blir däremot rätt avvikande;
dess intervallmått blir nämligen 300 C, medan den stora tersen l -1 är 386 C (nära 400 C)
yO /
Ml
och den lilla tersen l- är 316 C, så att tersen är falsk med 14 å 16 C. Den rena kvarten
\6/
är 498 C och skiljer sig således blott 2 C från den tempererade som är 500 C. Septiman,
r / 9 5 ’ 8 \
som antager de olika värdena | —, —, — I 996, 1 018 och 1 088, fixeras däremot till
■\16 9 15/
(8 9 \
9 °Ch 10/ °Ch fixeras till 200 C.
På det hela taget kommer utjämningen att bliva god vid de konsonerande intervallen
med undantag av tersen som således utgör stötestenen för den liksvävande
temperaturen. Laboratorieförsök ha givit vid handen att även ett mycket tränat öra endast i
bästa fall kan urskilja c:a 2 C, medan i genomsnitt gränsen ligger vid ungefär 7 C för
helton och 25 C för kvintsteg.
Förslag till förbättring av tonskalan vid klaver genom införandet av dubbla rader
svarta tangenter, varigenom skalan skulle få 19 toner i varje oktav, framställdes redan
1614 av Michael Praetorius. Till praktiskt utförande kom denna tanke först 1847, då
svensken P. S. Munck af Rosenschöld ånyo tog upp frågan och konstruerade det med
dylik klaviatur försedda orgelharmonium som numera förvaras i Musikhistoriska Museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
