Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Elektromagnetiska energiförvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1160
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Maskinen, som drives av en elektrisk motor och är försedd med sinnrika anordningar
för kontroll av hastighet och magnetström, upptager ett helt maskinrum och har blivit
av internationell betydelse för kontroll av normalelement och normalmotstånd.
Faraday inför fältbetraktelser. För att klart och tydligt överblicka förhållandena
tillgrep Faraday en del föreställningar, som vid denna tid nästan råkat i glömska. Man
hade så helt accepterat Newtons seger över cartesianerna, att man också inom
elektrici-tetsläran helt övergivit de föreställningar om kraftlinjer, som Cartesius infört och som
Euler med sådan framgång tillämpat på läran om magnetism. Tack vare Faraday
kommo dessa kraftlinjer åter till heders. Med en märklig skarpblick för det
väsentliga i de naturfenomen, han upptäckt, insåg han, att kraftlinjerna voro absolut
nödvändiga geometriska hjälpmedel, för att man skulle kunna bedöma uppkomsten av
ävensom riktningen hos de strömmar, som vid induktionsfenomenen alstras, ja, Faraday
insåg även, att man av kraftlinjernas gång kunde kvantitativt uppskatta magnetfältets
egenskaper.
För Faraday stod det klart, att det icke finns någon principiell skillnad mellan den
voltaelektriska och den magnetelektriska induktionen, utan att bägge ha samma orsak:
induktionsfenomenet betingas av metallkroppars rörelse i
förhållande till ett magnetiskt fälts kraftlinjer.
I sin andra serie experimentalundersökningar utvecklade Faraday dessa tankar
närmare på ett utomordentligt intressant sätt i anslutning till fig. 998. Här föreställer
PN en rak koppartråd, som står
i förbindelse med ett voltabatteri,
så att den därigenom
uppkommande strömmen har den
riktning, pilen utefter PN angiver.
Denna strömbana är (se sid.
1090) omsluten av cirkulära
magnetiska kraftlinjer, och i
figuren finnas två sådana kraftlinjer
angivna medelst prickade cirklar,
sedda i perspektivisk förkortning.
Man ser tydligt, att den bakre delen av dessa cirklar delvis skymmes av tråden PN.
I två diametralt motsatta punkter av dessa cirklar finnes angiven den riktning, i
vilken en liten magnetnål på grund av strömmens magnetiska fält måste ställa sig,
och Faraday har dessutom tänkt sig strömmens magnetiska fält till höger i figuren
i de två diametralt motsatta punkterna av kraftlinjen kunna ersättas av fältet från
två par magnetändar a, b och a’, b’. Ändarna a och a’ äro då nordändar och b och b’
sydändar.
Därest nu en annan rak metalltråd pn, vilken står i förbindelse med en
galvano-meter, föres parallellt med PN in mot denna senare tråd, så bör man, uteslutande med
hjälp av de magnetiska kraftlinjernas egenskaper, kunna bedöma riktningen hos den
ström, som genom induktion uppkommer i pn. Faraday visste genom försök med
magnet-elektrisk induktion, att om tråden pn föres in mellan magnetpolerna a, b, så som den
vertikala pilen visar, så uppkommer en ström gående från vänster till höger, således i den
översta horisontella pilens riktning. Därest det magnetiska fältet är avgörande för
frågan, bör således även genom voltaelektrisk induktion samma resultat uppnås: när en
Fig. 998. Magnetfältet kring en strömförande ledning har
samma verkan som magnetfältet mellan en magnets polskor.
Om strömstyrkan i ledningen ändras, kan man anse de
magnetiska kraftlinjerna rörliga. Efter Faraday 1831.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
