Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1338
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 1137. Sammanställning av de
kraftigaste röntgenspektrografiska linjerna för vart
tredje grundämne inom atomnummerföljden
11—83. I lodrät led avläses atomnumret, i
vågrät led avläses våglängden. Efter Siegbahn.
att atomnumret Z är proportionellt mot 1 v eller, om man så vill, v är proportionellt
mot Z2, varav man erhåller Moseleys lag:
S v ä n g n i n g s t a 1 e n för en bestämd serie av grundämnenas
karakteristiska röntgenstrålning äro proportionella mot
kvadraten på grundämnenas atomnummer.
Moseleys undersökningar avbrötos av världskriget; själv stupade han vid
engelsmännens attacker mot Gallipolihalvön. Siegbahn fullföljde emellertid detta arbete med
utomordentligt stor framgång. Fig. 1137 visar enligt Siegbahn de starkaste linjerna i
röntgenspektra för vart tredje ämne med atomnumren 11—83, och man ser, att dessa
spektra vid höga atomnummer vid sidan av K- och L-linjerna uppvisa en M-serie.
För alla dessa serier gäller Moseleys lag.
Härigenom bekräftas det av Rydberg (se sid. 1334)
påpekade faktum, att talens kvadrater
karakterisera atomernas egenskaper.
Ända sedan Röntgens dagar ha fysici
nedlagt mycket arbete på att visa
röntgenstrålningens överensstämmelse med ljuset. Sedan
röntgenstrålarnas olika våglängder kunnat med
stor precision fastställas och även
monokro-matisk strålning blivit möjlig att utnyttja,
har detta arbete krönts med fullständig
framgång. Röntgenljusets vanliga spegling spårades
1919 av Siegbahns lärjunge W. Stenström, vars
resultat tydde på att glasets brytningsindex
för dessa kortvågiga ljusstrålar är mindre än 1.
Härav leddes den amerikanske fysikern och
nobelpristagaren A. H. Compton (f. 1892) att
1923 realisera röntgenstrålarnas totalreflexion
mot en glasplatta, och 1924 kunde Siegbahn
i samarbete med Larsson och Waller publicera
de första lyckade försöken med framställning av röntgenspektra genom strålarnas
brytning i ett vanligt glasprisma. I Chicago lyckades R. L. Doan med ett för ändamålet
speciellt graverat Michelsongitter framställa röntgenspektra, och på de Broglies
laboratorium i Paris lyckades A. Dauvillier 1927 nästan helt fylla gapet mellan de
ultravioletta strålarna och de mjuka röntgenstrålarna, medan T. H. Osgood i Chicago helt
fyllde detta gap, så att ljusets och röntgenstrålarnas våglängdsområden bilda ett
sammanhängande helt. Vanliga böjningsbilder ha av Siegbahn framställts med
röntgenstrålar; den figur 753 (se sid. 883), varmed Grimaldis försök illustrerats, är i själva verket
en av de bilder Siegbahn på detta sätt framställt.
Växelverkan mellan fotoner och atomer. Enligt kvantteorien (se sid. 943) består
en ljus- eller röntgenstråles energi av en svärm fullt begränsade energibelopp, s. k. kvanta
eller jotoner, kännetecknade av ett fullt bestämt svängningstal v och ett fullt bestämt
energibelopp liv = 6.55 - 10 27 • v erg. Varje förvandling av strålningsenergien (jfr sid. 914)
måste enligt kvantteorien tänkas ske så, att enskilda fotoner helt förintas, absorberas, och
deras energi övergår i andra former. Härvid kan en enstaka foton försvagas, d. v. s.
återuppstå som en ny foton med mindre energi och således även mindre svängningstal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
