Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Transformatorer och omformare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
ELEKTRISKA MASKINER.
ningarna, måste de inducerade spänningarna förhålla sig till varandra som antalet
lindningsvarv, d. v. s. Ep : Es = Np : Nt. Härav och av den förut angivna relationen
mellan strömstyrkorna följer, att Ep-Ip — Es- Is, d. v. s. att den primära effekten är
lika med den sekundära, vilket egentligen är tämligen självklart. Om man undantager
oundvikliga förluster, nämligen strömvärmeförluster i lindningarna samt
hysteresis-och virvelströmsförluster i järnkärnan, måste den effekt, som upptages på primärsidan,
vara lika med den, som avgives på sekundärsidan. Då alltså spänningarna förhålla
sig till varandra direkt och strömstyrkorna omvänt som lindningstalen, har man i
hög-spä nningslindningen (även kallad »finlindningen», på grund av att dess lindning har mindre
tvärskärning än lågspänningslindningen, den s. k. »grovlindningen») flera lindningsvarv
och mindre strömstyrka samt i lågspänningslindningen färre lindningsvarv och större
strömstyrka. En transformator, där lågspänningslindningen är primärlindning, och
där således spänningen från energikällan räknat höjes, kallas en »upptransformator»,
i motsatt fall benämnes den en »nedtransformator».
Transformatorns stora tekniska betydelse ligger nu däri, att den på ett enkelt sätt
möjliggör höjning eller sänkning av spänningen och strömstyrkan. För kraftöverföring
och energifördelning är det höjning och sänkning av
spänningen, som närmast avses. Härvid erinras om,
att primär- och sekundärspänningarna, om man
bortser från de små spänningsfallen i lindningarna,
förhålla sig till varandra direkt som antalet
lindningsvarv. Om man således på primärsidan håller
spänningen konstant, blir även spänningen på
sekundärsidan i det närmaste konstant oberoende av
belastningen, och transformatorn lämpar sig därför väl
för fördelning av energi med konstant spänning. I
andra fall, t. ex. vid instrument för uppmätning av stora strömstyrkor, använder man
sig av transformatorns egenskap att omsätta strömmarna. »Strömtransformatornsi
primära krets genomgås av en stor ström, och dess sekundärsida avger en liten ström,
som genomgår instrumentet och direkt uppmätes av detsamma. Ett sådant instrument
är lätt att utföra, och alldenstund primär- och sekundärström stå i ett konstant
förhållande till varandra, kan instrumentet graderas så, att det direkt angiver storleken
av den primära strömstyrkan.
Faraday, den elektromagnetiska induktionens upptäckare, framställde år 1831
den första induktionsapparaten, vilken bestod av tvenne spolar med ungefär samma
antal lindningsvarv, båda upplindade på en ring av massivt järn (fig. 123). Med denna
apparat åstadkoms sålunda ingen transformering i vanlig bemärkelse, den var endast
avsedd att ådagalägga möjligheten av att genom induktion överföra elektrisk energi
från en stillastående strömkrets till en annan. Masson förbättrade
induktionsapparaten genom att göra järnkärnan av mjuka järntrådar. Ruhmkorff utbildade
gnist-induktorn till en hög grad av fulländning (1848). Som namnet antyder är ändamålet
med denna att åstadkomma höga spänningar. Den primära strömkretsen består av
jämförelsevis få varv av grov koppartråd upplindad på en kärna av fina järntrådar.
Utanpå primärlindningen och väl isolerad från densamma ligger sekundärlindningen
av flera tusen varv fin koppartråd. Den primära strömmen lämnas av en
likströmskälla, vanligen ett batteri, och mellan detta och lindningen är insatt en automatiskt
verkande kontaktapparat, som hastigt bryter och åter inkopplar strömmen. Ström-
Fig. 123. Faradays induktionsapparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
