Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Användning av den elektriska strömmens värmeverkningar, av A. D. Widström - Elektriskt värme i bostaden och hushållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRISKT VÄRME I BOSTADEN OCH HUSHÅLLET. 615
som förses med automatiska anordningar för att reglera temperaturen, för att in- och
urkoppla strömmen på bestämda klockslag o. s. v. Enligt den andra utvecklingslinjen
söker man så mycket som möjligt minska den i anspråk tagna maximaleffekten, emedan
härigenom priset per kilowattimme blir lägre. Särskilt stora möjligheter erbjuder härvid
värmeackumuleringen, vilken som vi förut sett redan nu med framgång tillämpas vid de
elektriska ångpannorna. Lättast är denna princip att tillämpa för en del av värmebehovet,
nämligen för beredning av det i varje kök erforderliga varmvattnet, emedan här liksom vid
ångpannan vattnet självt tjänstgör som värmeackumulerande medium. En
varmvattenapparat av 0.1 kW, som står kontinuerligt inkopplad, är tillräcklig för kökets behov i ett
mindre hushåll, och såväl strömkostnaden som maximalbelastningen bli mindre, än de
skulle bliva, om det erforderliga vattnet i stället värmdes på spisens kokplattor. Man har
emellertid gått ännu längre och konstruerat spisar, som ackumulera värme även för själva
matlagningen. Vilka fördelar en dylik ackumulerande spis har i jämförelse med en vanlig
sådan, framgår bäst av ett exempel. Vi antaga, att en elektrisk spis av vanlig typ, vars
maximaleffekt uppgår till 2 kW, användes för matlagningen i ett 5 personers hushåll.
Enligt erfarenheten är den härvid förbrukade energimängden i medeltal 5 • 1.04 = 5.2
kWh per dag. Vid en värmemagasinerande spis, där den elektriska energien omsättes i
och magasineras i form av värme, uppstå en del extra förluster under ackumuleringen,
varför man får räkna med en större åtgång av elektrisk energi. Om energibehovet
antages vara c:a 40 % större, d. v. s. 7.2 kWh, kräver den ackumulerande spisen det oaktat
7.2
en effekt av endast = 0.3 kW, om den får stå inkopplad under dygnets alla 24 timmar.
För denna effekt, mindre än den som behöves för ett elektriskt strykjärn, äro de redan
befintliga belysningsledningarna tillräckliga, under det att vid den vanliga elektriska
spisen med en effekt av 2 kW i allmänhet en förstärkning av ledningssystemet är
nödvändig. Den ackumulerande spisen förbrukar visserligen flera kilowattimmar, men
all-denstund dessa till stor del uttagas under natten och de tider, då elektricitetsverkets
övriga belastning är liten, kan energien för den ackumulerande spisen levereras till
hälften eller tredjedelen av det pris, som energien till en vanlig elektrisk spis betingar.
Den ackumulerande elektriska spisens principiella fördelar äro således obestridliga,
men då det gäller att omsätta dem i verkligheten, stöter man på betydande svårigheter
av konstruktiv art. Ehuru mycket arbete nedlagts på detta problem är det ännu icke
löst på ett fullt tillfredsställande sätt. I England (1911) och Amerika (1913) hava
ackumulerande spisar utförts, vilka dock icke synas hava fått någon nämnvärd användning.
I Schweiz och Italien har likaledes arbetats på denna sak, men längst har man
kommit i Norge, där bland andra typer Saxegaardsspisen och Sarpsborgsspisen användas i
ganska stor utsträckning. Vid Stockholms elektricitetsverk har även konstruerats en
ackumulerande spis, den s. k. Sevesspisen, där omkring 60 % av den tillförda energien
tillgodogöres. Den har hittills (1926) utförts i ett tusental exemplar.
I Saxegaardsspisen användes vatten som värmemagasinerande medium, och spisen
utgöres således i huvudsak av en stor mot värmeförluster väl isolerad vattenbehållare.
När spisen skall användas för kokning, öppnas ett lock på behållarens översida, och
kokkärlen nedsättas i direkt beröring med det kokheta vattnet på ett galler, som är anbragt
ett stycke under vattenytan. Då temperaturen i kokkärlen således aldrig kan överstiga
100°, föreligger ingen fara för överkokning eller vidbränning, varför tillsynen är inskränkt
till ett minimum. För stekning och annan matlagning, som kräver högre temperatur än
100°, finnas särskild kokplatta och stekugn. När dessa behöva användas, avkopplas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
