Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
VAPENTEKNIK.
Fig. 946. Riddare med hjälmkrossare.
(Efter Olaus Magni.)
Fig. 947. Nordisk hövding från 4:e årh. e. Kr.
lade och blevo medelpunkten för hela samlingar av sagor. Ett sådant beryktat svärd var
Tirfing, som ansågs vara smitt av tvenne dvärgar, Durin och Dvalin. Det skulle alltid
bliva mans bane, då det drogs. Tirfing kom
slutligen i Angantyrs ägo, som därmed dödade
Hjalmar den hugstore i holmgången å Samsö.
Germanernas svärd hade en längd av
omkring 1 m och användes endast som
huggvapen. Våra förfäders svärd under brons- och
järnåldern voro raka och breda, än tveeggade,
än eneggade och ofta arbetade med stor
konstskicklighet (fig. 947). Fästet var till större delen
av trä, ben eller horn, stundom belagt med
brons eller silver, någon gång helt och hållet
av brons. Parerplåten eller parerstången var
kort, med knappt större bredd än själva handen.
När svärdet övergick från att vara
uteslutande stötvapen till att även nyttjas
så
som huggvapen, måste handen skyddas. Till en början åstadkoms handskyddet genom
pansarhandsken och fästet bibehöll länge sin enkla korsform. I samma mån som
rustningen fullkomnades, blevo
svärden längre och tyngre, varjämte
klingan försågs med en s. k.
blodrand på ömse sidor och gjordes
spetsigare mot änden. Dessa svärd
hängde i särskilt gehäng vid
vänstra sidan och fördes med högra
handen, huggen gjordes med högt
lyftad arm.
Dessutom förekommo, fästa
vid livbältet, smala, starka och
spetsiga värjor eller sticksvärd,
med vilka man avsåg att intränga
i fogningarna å rustningen eller
genomstinga pansaret. För det
slutliga avgörandet i tvekampen
drogs dolken, darten, som hängde
vid högra sidan och fördes med
vänstra handen, medan värjan
liksom svärdet fördes med den högra.
På 1400-talet användes även
av fotfolket stora och ohanterliga
slagsvärd, s. k. tvåhandssvärd.
Klingan var stundom vågformad
och svärdet kallades då
»flammande» (flambergare). Ett dylikt
svärd använde bonden Björn Starke i slaget på Brunkeberg år 1471. Med
tvåhandssvärd voro stundom även landsknektarna beväpnade. Under marsch buros dessa svärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
