Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minor, av H. Bergmark - Minan under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. MINOR UNDER VÄRLDSKRIGET.
743
lämnas en kort översikt över minkriget i Engelska kanalen, Nordsjön, Kattegatt och
Östersjön.
I krigets början utlades alla i förväg planerade defensiva mineringar utanför en
del viktiga hamnar, särskilt krigshamnar. Danskarna minerade Bältena och tyskarna
minerade i södra Öresund.
Därjämte utlade de länder, som voro något så när rustade för minkrig, nämligen
Tyskland och Ryssland, offensivmineringar utanför fiendens kust. Tyskland
koncentrerade sig i detta hänseende mot Themsenmynningen. Ryssland mot tyska nordkusten.
Då sjökriget alltmera tog karaktär av handelskrig, blev det för båda sidorna av
största vikt att försvåra fiendens sjöförbindelser, och minan kom härvid till oerhört
stor användning. Under krigets två första år utvecklades en intensiv verksamhet
för att minera alla viktigare handelsvägar till sjöss, som ej behövde begagnas av
egna fartyg.
Under denna period minerades i Östersjön av både ryssar och tyskar i sådan
utsträckning, att trafiken därstädes praktiskt taget tvingades in inom gränserna för
territorialvattnen med undantag av vissa minfria vägar, vilka tyskarna kunde hålla
öppna tack vare sin marina överlägsenhet i detta hav.
I Engelska kanalen utvecklade tyska flottan en intensiv verksamhet för att med
minor skada Englands sjöhandel, och de tyska min-ubåtarna kommo därvid till mycket
stor och framgångsrik användning.
England hade under krigets första period ej samma behov av minor för handelskrig
i Nordsjön, där engelska flottan omöjliggjorde all tysk handelssjöfart.
Sedan det s. k. oinskränkta u-båtskriget satts i gång, blev däremot på ententesidan
behovet av minor synnerligen trängande och man fick nu i England anledning att
beklaga, att man ej i tid insett vikten av ett ordnat minvapen. Det visade sig nämligen
snart, att det effektivaste vapnet mot u-båtar var minor.
De tyska u-båtarnas huvudoperationsplats var Atlanten, och det gällde att
förhindra eller åtminstone avsevärt försvåra dessa båtars möjlighet att förflytta sig dit.
De förnämsta tyska u-båtsbaserna voro Wilhelmshaven och Zeebrügge. Utanför
dessa platser lade de engelska fartygen tid efter annan stora mängder minor och utanför
Zeebrügge dessutom nätminor. Såsom exempel på minkrigets omfattning må nämnas
att engelska örlogsfartyg under krigets lopp utlade ej mindre än 21 000 minor i
Hel-golandsbukten. Detta tvingade tyskarna till mycket omfattande minsvepningsarbeten,
vilka oaktat oerhörda svårigheter lyckades så, att u-båtarnas utlöpande så gott som hela
tiden obehindrat kunde fortgå. För att förhindra detta blevo ententemakterna
hänvisade till att minera så långt från u-båtsbaserna att minsvepning ej kunde förekomma,
d. v. s. dels i Engelska kanalen och dels i Nordsjöns norra del emellan Skottland och
Norge.
Dessa mineringar som utlades 1917 resp. 1918 äro de största, som någonsin
verkställts, och de äro därför värda att något närmare skärskådas.
Engelska kanalen hade man redan 1915 försökt att spärra ehuru utan resultat.
År 1916 utlades en linje nätminor över Kanalen, men denna spärr blev ej effektiv,
ty de tyska u-båtarna lärde sig snart att passera under densamma. På grund av den
hårda strömmen kunde näten nämligen ej göras mera än högst 20 meter djupa och
försöken att med minor stoppa igen mellanrummet emellan botten och nätens underkant
misslyckades, i det de där utlagda minorna drevo undan med strömmen och måste
svepas upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
