Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - Navigationens hjälpmedel och metoder i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II.
NAVIGATION.
Av Kapten S. Ulff.
Navigation (av lat. »navis», skepp, och »agere», sätta i rörelse) är vetenskapen eller
konsten att finna den väg över havet ett fartyg bör följa för att komma från ett ställe
till ett annat samt att härunder bestämma fartygets läge.
Såsom framgår av det följande är kompassen det äldsta och viktigaste hjälpmedlet
att finna vägen till sjöss. Tack vare dennas förmåga att utvisa nordriktningen, kan den
vinkel fartyget bildar med denna riktning, kursen, bestämmas och sedan därjämte
apparater uppfunnits, varmed den tillryggalagda vägen, distansen, kan beräknas eller
registreras, äro fullständiga möjligheter givna för att beräkna eller i ett sjökort konstruera det
efter en viss tids segling eller gång uppnådda stället.
I närheten av land kan läget dessutom bestämmas genom iakttagelser å kända,
särskilt framträdande föremål; på öppna havet beräknas det på grund av verkställda
astronomiska observationer. De senares noggrannhet och beräkningsmetoder ha dels
utvecklats i samband med de till förfogande stående instrumenten och ha dels varit
beroende av den astronomiska vetenskapens framsteg och grundat sig på dessa. Från
att ursprungligen endast mycket ungefärligt ha kunnat bestämma sitt läge genom
astronomiska observationer kan man numera bestämma fartygets geografiska bredd, latitud,
och längd, longitud, med en noggrannhet av en eller annan nautisk mil (1 852 m).
På senaste tid har även radiotelegrafien börjat utnyttjas för navigationen, och med
dess hjälp kunna fartygen numera lokaliseras på betydande avstånd från land.
Navigationens hjälpmedel och metoder i äldre tider.
Äldsta tiders sjöfart torde ha bestått i ett försiktigt utforskande av kusttrakterna
närmast omkring hemorten, och först sedan dessa blivit mera kända och viss erfarenhet
samlats om vind, väder och strömmar, har man vågat sig längre ut på haven. Sedan
någon kännedom om himlakropparnas rörelser och lägen vunnits, ha även dessa kunnat
tjäna de sjöfarande till ledning och möjliggjort färdernas utsträckande även till den
mörka delen av dygnet. I sådana hav som Kinesiska Sjön och Indiska Oceanen, där
man ej kunde undgå att iakttaga de regelbundet blåsande monsunvindarna, blevo
dessa utnyttjade för allt längre sjöfärder, och även ofri villiga längre sjöresor förorsakade
av stormar eller strömmar ha bidragit till kännedom om främmande länder och väckt
intresse för vidare upptäcktsfärder.
Anm. Sista korrekturet till kapitlet »Navigation» granskat av förf, i juni 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
