Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Husbyggnad, av Carl Forssell - Byggnadsteknik - Byggnadsmaterialen och deras användning, av Carl Forssell och Hjalmar Granholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYGGNADSTEKNIK. BYGGNADSMATERIALEN OCH DERAS ANVÄNDNING.
229
Fig. 426. Lokal kontraktion vid brottställe å
avsliten järnstång.
I närheten av brottstället uppstår en stark insnörning (fig. 426). Brotthållfastheten
beräknas för den ursprungliga arean.
Elasticitetskurvans delar för tryck och för dragning äro alldeles lika vid götjärn
och vid stål.
Ett speciellt hållfasthetsprov är infört av svensken Brinell. En härdad stålkula
med diameter = 10 mm tryckes mot järnets yta med en kraft av 3 000 kg. Härvid
kommer materialets flytgräns att överskridas vid kulans anliggning, och man erhåller
en kvarstående fördjupning. Kraftens storlek i kg dividerad med intryckta kalottens
yta i cm2 utgör ett mått på materialets hårdhet (hårdhetstalet), H.
Det visar sig, att hårdheten står i ett nära nog konstant förhållande till
draghållfastheten, som kan sättas = 35 ggr hårdhetstalet. Om man endast önskar känna
draghållfastheten hos ett material, kan man därför nöja sig med att utföra det enklare
hårdhetsprovet.
Om man belastar och avlastar ett provstycke och upprepar denna på- och
avlastning ett stort antal gånger, visar det sig, att man därvid erhåller brott för en avsevärt
mindre last än vid direkt, belastning till
brott. Denna företeelse kallas utmattning.
För att undersöka utmattningen har man
konstruerat maskiner, i vilka
provstyckena kunna belastas och avlastas flera
miljoner gånger. Ofta sker detta så, att
provstycket, som har formen av en
cylindrisk stång, fastklämmes i ena änden
och belastas i sin fria ände med en vikt, så att det blir utsatt för böjning. Dess övre
hälft åverkas då av dragning och dess nedre av tryck. Stången får rotera kring sin
axel. Den övre hälften byter då plats med den nedre och kommer sålunda att vara
ömsom tryckt och ömsom dragen. Ju mindre böjpåkänningen är, ju flera varv måste
stången rotera, innan den brister. När böjpåkänningen sänkts till utmattningsgränsen,
håller stången, hur länge den än får rotera. Utmattningsgränsen ligger vid c:a 40 å
50 % av järnets brottgräns.
En betydelsefull egenskap hos järnet är, att dess hållfasthetsegenskaper väsentligt
påverkas av kallbearbetning och även av belastning. En götjärnsstång med sträckgräns
av c:a 2 500 kg/cm2 och brottgräns av 4 000 kg/cm2, som dragés med en kraft av 3 500
kg/cm2, får sin sträckgräns höjd till detta värde och även sin brottgräns höjd, t. ex.
till 5 000 kg/cm2. Samtidigt sjunker tänjbarheten vid brott. Någon höjning av
utmattningsgränsen ger en sådan belastning icke.
Detta fenomen visar sig t. ex. däri, att rundjärn, valsade ur samma smälta, få högre
sträckgräns vid mindre diameter. Det klenare järnet har varit kallare vid valsningen
och blivit mera kallbearbetat. Genom att vrida ett rundjärns ena ände ett visst antal
varv pr 1m, medan den andra änden fasthålles, kan man höja dess sträckgräns, o. s. v.
Genom utglödgning (till 850° C) och avsvalning kan ett kallbearbetat järn återfå
sina ursprungliga egenskaper.
Järnets förmåga att utstå slag och stötar är beroende av dess hållfasthet och dess
tänjbarhet. Genom hej arslag på ett å visst sätt format provstycke mätes slaghållfastheten.
Den angives i antalet kgm hos den fallande hejaren pr cm2 av provstyckets tvärsnitt.
Järn och ståls hållfasthetsegenskaper framgå av nedanstående tabell (ur J. O.
Roos af Hjelmsäter: Järnets och stålets hållfasthetsegenskaper).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
