Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Grovkemikalier. Av Bertil Ekholm - Svavelsyra - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVAVELSYRA. HISTORIK.
207
med tillhjälp av areometer och tabeller snabbt bestämma svavelsyrans halt. Om
svavelsyra håller mer svaveltrioxid än monohydratet, kallas den oleum eller rykande,
svavelsyra. Denna senare benämning har den fått, på grund av att den avger
svavel-trioxidångor, vilka med sitt stora föreningsbegär till vatten förena sig med luftens
fuktighet och bilda en rök av små fina svavelsyredroppar. Svavelsyrans föreningsbegär
med vatten är dess kanske mest utmärkande egenskap, och den är därför ett inom den
kemiska industrien mycket använt torkmedel.
Med alla metaller bildar svavelsyran salter. Den sönderdelar ett flertal salter och
frigör motsvarande syror. De flesta av dess salter kännetecknas genom en ovanlig
stabilitet.
De flesta metaller lösas i svavelsyra, dock ej platina och guld. Järn angripes
kraftigt av svavelsyra med mindre än 65 % H2SO4 men obetydligt av starkare syra. Under
92 % H2SO4 är dess inverkan på bly minimal, men däröver ökas den snabbt med
stigande koncentration. Varm syra angriper starkare än kall.
Den svavelsyra, som går i handeln, är vanligen någon av nedanstående sorter: .
50° Baumé, s. k. kammarsyra, sp. v. 1.53—1.56, 62—65 % H2S04. Den försändes i
glasdamejeanner, då järnfat ej kan användas för så utspädd syra.
60° Baumé, s. k. gloversyra, sp. v. 1.67—1.76, 75—82 % H2SO4. Den försändes
antingen i glasdamejeanner eller i fat och tankvagnar av järn.
66° Baumé eller koncentrerad svavelsyra, sp. v. 1.83—1.84, 93—98 % H2SO4. Denna
försändes som närmast föregående.
Utom dessa tre kommersiella standardkoncentrationer förekomma
ackumulatorsyra, oleum eller rykande svavelsyra med svavelsyreanhydrid i olika proportioner.
I tabellen på föregående sida angives förhållandet mellan specifik vikt, Bé-grader
och procent svavelsyra, H2SO4, för svavelsyreblandningar av växlande styrka.
Historik.
Redan de gamla alkemisterna synas, av deras skrifter att döma, hava känt till
svavelsyra, men vilken dess verkliga upptäckare är, känner man ej, och hans namn kommer
sannolikt att allt framgent förbli okänt.
Geber, en arabisk kemist, troligen under 700-talet, har förut ansetts vara den förste,
som omnämner svavelsyra, men man ifrågasätter nu, om detta ej är ett misstag, som
insmugit sig vid en gammal latinsk översättning. På 1400-talet lämnar Basilius
Valen-tinus de första säkra meddelandena om svavelsyra och dess framställning genom
förbränning av svavel och salpeter. Förut hade man erhållit den genom glödgning av alun
eller järnvitriol. På detta nya sätt tillverkades i mindre skala den svavelsyra, som
behövdes för farmaceutiska ändamål. I fabriksstadiet inträdde produktionen på
1740-talet genom Ward i Richmond vid London, vilken bedrev fabrikation av svavelsyra
genom förbränning av svavel och salpeter i glaskärl i en skala, som då ansågs stor.
Priset på syran sjönk därigenom till mindre än Vg-del av det gamla. År 1746 ersattes de
förut använda glaskärlen med kamrar av bly i en av Roebuck och Garlett i
Birmingham anlagd fabrik. På detta sätt framkom det s. k. blykammarförfarandet, vilket ännu
i dag är det betydelsefullaste tillverkningssättet. I Rouen byggdes av Holcker år 1760
de första blykamrarna i Frankrike, och vid denna fabrik infördes sedan de tvenne
viktiga förbättringarna att införa vattenånga under svavlets förbränning och att kontinu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
