Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Trikå- och strumpgodstillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRIKÅ- OCH STRUMPGODSTILL VERKNING. INSLAGSTRIKÅVÄVNAD. 469
jämförelse med fig. 532, som framställer virkningsförfarandet i dess enklaste form. Vid
stickning dragés den nya maskan igenom den gamla, vid virkning åter föres den gamla
maskan över den nya.
Maskinvirkning och särskilt den med stickning nära besläktade trikåvirkningen
är uppfunnen av teologie studeranden William Lee i Cambridge, vilken år 1589
konstruerade den första handvirkstolen eller strumpstolen. Hans uppfinning ligger till
grund för hela den nutida trikåvaruindustrien. Man erhåller ett begrepp om
uppfinningens betydelse, då man finner, att medan en skicklig stickerska kan åstadkomma
högst 100 maskor i minuten, Lees första maskin på samma tid bildade 600, hans andra
1 200 maskor, och moderna maskiner av detta slag ända till 40 000 maskor i minuten.
Omkring 200 år efter Lees uppfinning omändrades hans handvirkstol till en mekanisk
dylik, i det att S. Wise år 1769 erhöll patent å den första trikåmaskinen.
Varptrikå-varornas tillverkning tillhör en vida senare tid än tillverkningen av inslagstrikå, vilken
redan hade övergått till fabriksmässig drift, då den förra tillverkningen började. År
1775 uppfanns av Crane den första handvirkstolen för varptrikå, och sedan början av
1800-talet hava införts automatiska maskiner, även kombinerade med
jacquardappa-rater, för tillverkning av en mångfald trikå varor i rika mönster j ämte genombrutna och
spetsartade artiklar.
Fig. 533. Handvirkstolens huvudbeståndsdelar.
Inslagstrikåvävuad. I motsats till förhållandet vid handarbetet bildas vid
maskinvirkning på en gång alla maskor utefter vävnadens hela bredd, för vilket ändamål
maskinen fordrar en hel rad nålar, som samtidigt äro i arbete. Dessa nålar, a, äro fästa
parallellt med varandra på
en del av stativet, benämnd
nålbom (nålhållare) N (fig.
533,534), och äro till formen
olika vanliga virk- eller
sticknålar, i det att främre
änden är omböjd till en
långsträckt krok, vars fina
spets är nedåtböjd samt
kan genom tryck ovanifrån
böjas nedåt, så att den
ingår i en fördjupning i
nålskaftet och sålunda bildar
en fullkomligt sluten ögla.
Mellan nålarna ligga egendomligt formade, tunna plåtskivor, platiner, b, vilka biträda
vid maskbildningen. Dessa äro antingen fästa vid en hållare, platinbom P, genom
vilken de försättas i rörelse, eller äro försedda med var sin hävstång m. Det förra
slaget kallas fasta, det senare fallande platiner, och dessas huvuddelar äro »näsan» n,
»snabeln» l och »halsen» k. Förutom nålar och platiner finnes ännu en arbetande del,
pressbommen, c, som utgöres av en över samtliga nålar anbragt, vågrät järnskena, som
genom höjning och sänkning växelvis öppnar och tillsluter krokarnas öglor. Nålar,
platiner och pressbom samarbeta på följande sätt. Först upplägges en rad maskor för
hand genom läggning av tråden på lämpligt sätt omkring varje nål, vilken procedur
motsvarar »uppläggningen» av en strumpa eller dylikt vid handstickning. Denna
maskrad bildar sedan »sömmen» i det färdiga arbetet (fig. 535, längst ned). Den upplagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
