Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Den lille, jovialiske läkarens ögon gledo från
henne till Mörk och åter till henne. Han var
uppenbarligen långt ifrån på det klara med, hur
han borde tyda detta svar, men han var nyfiken
och för att i någon mån vinna klarhet, fortsatte
han försiktigt.
— Det här kan allt sluta illa för Oskar
Persson, det.
Anna tryckte ena handen mot barmen.
— Hur sa’ doktorn? frågade hon med
ansträngd röst.
— Jo, unge Persson ä’ väl häktad vid det här
laget, kan jag tro.
Med ens stod det klart för Anna, hvarför
kusinen varit så bruten nyss förut, och från honom
flögo hennes tankar till morbrodern, som stapplat
efter sonen för att se honom föras bort af
rättvisans handtlangare. Äfven där var tröst och
hjälp af nöden, med en tankeklarhet, som hon ej
trott sig själf mäktig, insåg hon det.
— Doktor, utropade hon häftigt och grep denne
hårdt kring ene armen — hjälp honom... Oskar,
menar ja’.
— Jag ska’ göra, hva’ jag kan.
— I kan mycke’, bara I vill.
— Hm ...jag ska’ försöka hindra hans
häktande, för er skull ska’ jag det, lofvade läkaren.
— Tack! svarade hon kallt och sköt honom
mot dörren. — För mej behöfver I ej göra någe’,
men me’ morbror ä de’ synd.
Doktorn kastade ännu en blick på den
besynnerliga flickan, i hvars bröst han såg, att en
svår strid utkämpades.
— Hm, tänkte han och skakade sitt hufvud —
hvem håller hon egentligen af, den där eller den
andre? — Var lugn, mamsell Anna, sade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
