Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
dorna i min »själfbetygsbok» stodo därför sorgligt tomma, under det
de venstra öfverflödade — visserligen icke af några grofva yttre synder,
men dess mer af försummelse-synder och brist på sann kristen kärlek.
Men ändtligen i. dag trodde jag mig ha funnit c?i god gärning
att kunna anteckna. I n:o 81 Kungsbacken bor en mycket fattig
skomakare, vid namn Wetterlund. Till denne hade jag en gång
kommit, då han var sjuk och hade behof af någon andlig tröst. Jag
har sedermera flere gånger besökt honom och allt mer lärt känna
honom såsom ärlig »sökare efter Guds rike». När jag i dag i stor
brådska skyndade förbi hans port, fick jag en ingifvelse att gå dit in
på några ögonblick. Den ’ingifvelsen’ var förvisso af Herren. Ty
mannen och hans hustru sutto båda gråtande. På två dagar hade de
icke haft mer än litet potatis för sig och sitt lilla barn. Mannen kunde
icke gå ut, och hustrun blygdes att gå och tigga. De hade ropat till
Herren i sin nöd, men hoppet var nu nära att svikta. — Jag tömde
hela innehållet af min portmonnä (tyvärr icke mer än 3: 24) som
de tackande sade skulle räcka till mat för flere dagar, — och jag
lofvade att skaffa dem mer före veckans slut.
När jag på aftonen skulle skrifva in dagens ’debet och kredit’ i
min bok, så tyckte jag mig för första gången kunna med fullt godt
samvete skrifva en god gärning på »förtjänstsidan». Men just som jag
skulle börja skrifva, ihågkorn jag, att när jag tömde min portmonnä,
hade den tanken för ett ögonblick flugit igenom mitt hufvud: »Skulle
väl N. N. ha gjort så här?» — Genast lade jag bort pennan, och än
mer: jag lade unda?i hela boken. Jag förstod, att hela denna metod för
»själfbetyg» var dåraktig. Och jag anade, hvad Melanchton måtte ha
erfarit, när han gick miste om Luthers »hvita häst».*)
*) För dem, som icke känna till den händelsen, må den nu här
återgifvas. Luther hade en gång för Melanchton klagat, att han ofta
blefve störd i sin bon af främmande tankar. Melanchton svarade då,
att om man blott allvarligt ville vara andäktig, så skulle inga
främmande tankar förmå att tränga sig in. Då sade Luther: »Broder
Fi-lippus! Jag gifver dig gärna till skänk min vackra hvita häst, om du
i afton kan bedja ens dina vanliga tio »fader vår» utan att bli störd af
någon främmande tanke. M. tyckte, att Luthers anbud var allt för
öfverdådigt frikostigt; men L. stod fast vid sitt löfte. — När aftonen
kom, beredde sig M., såsom alltid, med innerlig andakt till sin bön,
och hade redan, utan att det ringaste störas, hunnit till sitt nionde
»fader vår». Då tänkte han helt hastigt, fastän stilla: »Nu blir allt
Luthers hvita häst min ändå!» — Förskräckt öfver detta syndiga
afbrott började M. på nytt sin bön och ansträngde sig, med hela sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
