Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM OCH AMELIE VON BRAUN. 69
orden: »Upp till Stockholm kommer jag, vill Gud, aldrig
mer; jag har redan varit där allt för mycket».
Den sista sommaren, innan Amelie von Braun dog,
hade syskonen varit ganska länge tillsammans. En
dag yttrade då Vilhelm följande ord, dem Amelie sedan
upptecknade: »Du säger mig, att Kristus försonat alla
mina skulder. Och jag kan tro det, i hvad angår dem
af mina synder, hvilka äro »ett förflutet» som ej mer skall
återkomma och ej göra nya anklagelser och skuld. Men
— somliga af mina skrifter, skall Gud också kunna
förlåta mig dem? De äro icke dödade, de skola måhända
tryckas i nya och åter nya upplagor; de skola förgifta
många ungas fantasi, kanske hos många väcka en
längtan efter syndens lust och så bidraga att föra många
ut på »det sluttande planet», där man sjunker allt
djupare i syndens dy. Denna tanke är mig outhärdlig;
den är hvad bibeln kallar »den mask som icke dör».
Långt efter det jag själf lämnat denna värld, skola mina
skrifter fortsätta det verk, som jag nu ogillar och ångrar.
Mina personliga synder skola få ett slut, men mina
litterära synder skola fortsättas, och förgifta generation
efter generation!» . . .
Många gånger trodde både V. von B. och hans
syster, att också hos honom »allting hade blifvit nytt».
Under sådana tider erfor han, efter hvad han själf
muntligt och skriftligt försäkrade, »en frid som ej kan med
ord beskrifvas».
Men fastän V. v. B. ville komma ifrån »de muntra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
