- Project Runeberg -  Ur Minnet och Dagboken : Anteckningar från åren 1848-1898 : Andra delen /
505

(1899) [MARC] Author: Bernhard Wadström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STOCKHOLM 1S98. 505

långt från dörren. Längst upp vid motsatta väggen såg
jag, som ar längre än de flesta, skymten af ett hvitlockigt
hufvud, som någon sade mig tillhöra Rosenius. — Jag
önskade innerligt att han SKulle resa sig, på det jag måtte få
se ansiktet. Rudin talade till missionärerna och kom
därvid att anföra en sinnrik paradox af den gamle
missions-vännen Gossner: »Man kan aldrig riktigt lita på den käre
Guden». Det vill säga, tilläde Rudin: »i högsta mening
kunna vi alltid lita på vår Gud, men icke vara säkra på
att han skall leda oss just sä, som vi för tillfället önska».

Rosenius behöfde ej förklaringen, ty så snart paradoxen
uttalats, reste han sig af omotståndlig inre rörelse, och öfver
hans anlete drog ett innerligt godt och ljust leende. Därpå
satte han sig, och jag såg honom ej mer. Men Gossners
ord och Rosenii bekräftande ansiktsuttryck förblefvo
inristade i mitt minne ...»

Ja, vi kunna förlita oss på Herren vår Gud, att »hans
trohet skall föra oss fram», att han i sin allvishet och
kärlek skall »väl fullborda det i oss begynta verket». Men
om hans sätt därvid skref redan David på sin tid: »Herren
förer sina heliga underligen». Och den trogne gudsmannen
Newton förtäljer, att när han en gång hade bedt Herren
riktigt »fullkomna hans helgelse», så förde Gud honom i
så mycken nöd af frestelser, synder och förakt från
själf-fromt folk, att han blef nära att misströsta. Och han
tilllägger: »Jag blef bönhörd; men sättet så när till förtviflan

mig drifvit». Dock — »efter allt oväder lät Gud åter solen
skina, och begåfvade honom rikligen med glädje».

Och skriften betygar, att »Gud gör allt väl, i sin tid!»

»Ur Glids ris till slut växa rosor ut!»

–––––––-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:37:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urminn2/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free