Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
var hans älskarinna. Och han måste kunna förstå
att hon åtminstone var ärlig och pålitlig.
Vad kände han? För en vecka sedan hade de
tillhört varandra — och nu hade hon ingen aning
om vad han tänkte om att det var slut.
Det var osanning att hon ingenting ångrade.
Ren klar osanning. Hon ångrade allt. Att hon
för all framtid frånsagt sig hans smekningar.
Hon ångrade de tusen små saker hon längtade
efter och som halvt bjödo henne emot: hon hade
låtit honom hjälpa till att klä av sig, bett honom
knyta upp ett band, knäppa upp en knapp, hon,
stora fullvuxna människan gjorde sig liten som
ett barn på fem år. Hon ångrade sitt brev. Ång-
rade att hon satt hela sitt namn under. Hon hade
gjort det på trots. Hon kändes vid sitt förhållan-
de. Använde han det till gemenheter, kunde han
vilja henne något ont, nå, åt helvete då med så-
dana struntsaker som namn och rykte.
Innan hon visste ordet av hade det gått en må-
nad, en månad, innan hon vant sig av med att
nervöst undra, medan hon var på kontoret, om
det skulle ligga ett brev då hon kom hem. Det
gick flera månader och hon väntade ju ingenting
mer, men gick dagligen och tänkte på det och
målade ut det för sig.
Hon flyttade till staden, då det blev höst, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
