Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE-OCEH HE MMA
SKOGENS ANLETE.
Forts. fr. Hemma och Ute N:o 6.
så mycket som han hade väntat sig. Han
hade icke ens räknat huru mycket det
egentligen var.
Men ett tag hade han gripit den gamlas spar-
strumpa ur den uppryckta byrålådan — det hade
dock varit alltför hemskt att befinna sig ensam
med den gamla i det halfmörka rummet. —
Med darrande hand kände han på sin barm-
ficka — fanns det där? Jo, han kände någonting
hårdt-— det fanns där. :
Så snart han befunne sig i lugn och ro i skogen,
ville han räkna, icke ännu. Nu blott vidare, till
skogen! När han uppnått denna blefve allt bra.
Således framåt! vidare!
Han satte hatten på hufvudet och begaf sig
på nytt i väg. Men inte nu midt på vägen, utan
längs dikeskanten. Han förstod alls icke att han
kunnat vara så oförsiktig. och gå midt på vägen.
Och han gick allt fortare. För hvarje steg till-
tog hos honom en förfärlig ångestkänsla, som höll
på att kväfva honom. — Det föreföll honom som
om skogen bara aflägsnat sig, tills han plötsligt
greps af en sådan förtviflan, att han velat vråla
högt. Men han bet ihop tänderna — blott icke
detta! Nu hade han endast hundra steg kvar —
och plötsligt började han springa. Han sade sig
själf att detta var dumt, orätt, nästan vansinnigt
— men han kunde ej låta bli, han måste. Det var
som om en hand knuffat honom i ryggen och skju-
tit honom framåt. — Ännu ett språng och han
hade uppnått skogsranden.
Han sträckte ut armen, med handen fattade
han om den späda trädstammen, som stod när-
mast honom, det föreföll honom som om det va-
rit en personlig vän, en räddare, som han slöt sig
till och nu befann han sig i skogen.
Ett ögonblick stod han stilla, andtruten af
Springandet. Han kröp in i ett busksnår, som
befann sig några steg bortom landsvägen — och
här stod han åter stilla. Han såg omkring sig.
Nu kände ingen se honom från vägen, de finge
nu sedan komma gående, åkande eller ridande,
ps hade han ju nu. Visserligen icke
honom kunde de icke varseblifva från landsvägen.
Han befann sig i säkerhet, han var räddad.
Räddad! Han slog båda armarna om det knö-
liga trädet, bakom hvilket han hållit sig gömd;
det kom öfver honom en vansinnig glädje; ett
tjutande glädjerop trängde sig fram ur hans fläm-
tande bröst. —
Slutligen kom han till förnuft igen. Nu gällde
det att tränga djupare in i skogen, och det på
vänstra sidan om landsvägen, ty på den högra
låg staden, där bakom skogen. Detta framkal-
lade ånyo oro och ångest hos honom, då han ju
dumt nog begifvit sig in i skogen till höger om
landsvägen. Han fick således lof att ännu en gång
gå tvärsöfver denna.
Detta var fruktansvärdt, men det måste ske.
Hjärtat. stod stilla i bröstet på honom då han
lemnade sitt gömsle och smög sig fram intill di-
keskanten.
Han sneglade åt höger och vänster — månne
någonting syntes? — Nej, intet var synligt. Med
sänkt hufvud bar det af med en fart öfver den
breda landsvägen, alldeles lik en vessla, som slin-
ker ur det ena hålet i det andra. På motsatta si-
dan af. dikeskanten stannade han, återigen lyss-
nande till höger och vänster. Hade någon obser-
verat honom? Det hade lyckats. Allt lyckades
honom. — Gud öfvergaf honom icke, Medan han
tänkte så, föreföll det honom som om en i kallt
vatten doppad svamp vridits ur i hans nacke och
som om detta isande kallt runnit utför ryggen på
honom. Gud —? Men detta var ju bara non-
sens — det finns ju alls ingen Gud. Detta hade
han nyligen läst, då han sysslolös dref omkring
och på en bänk fann ett par, antagligen ur en bok
lösryckta blad, som kvarlämnats där af någon,
som före honom suttit på bänken.
Där hade det stått, att allt, som berättades
om Gud, vore idel dumheter, helt enkelt uppdik-
tadt af presterna, till nöje för de rika samt för
att skrämma och i ledband föra de fattiga och
okunniga. be
Han drog ett lättnadens andetag. Folk, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
