Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE FOCH-H EMMA
ett lösryckt blad, eller en afbruten kvist, — ett
grått föremål, som ibland blef långt som en strim-
ma och sedan åter rullade ihop sig till en klump; —
den grå ullstrumpan, som han nyss kastat bort,
utan att fråga efter hvart den föll.
Dit hade den således fallit, på trädtopparna
där nedanför — och fu såg det ut som om trä-
den ej velat hafva den, som om de med allt våld
velat blifva den kvitt. Därför kastades den från
det ena trädet till det andra, hvilket spjärnade
emot och kastade den tillbaka, och så fortgick det
vidare med stigande raseri allt vildare, med ett
doft rytande, lik en fors, hvilken sorlande och bru-
sande virflar upp då man kastat ett föremål uti
den, som den icke vill taga emot, som den ej kan
lida; ett giftigt föremål.
Och plötsligt var svampen åter i hans nacke,
den isiga svampen från bittida i morse och den
kalla kåren i hans rygg — han hade förgiftat
skogen!
Med, den gamla fruns grå strumpa, med den
fasliga yllestrumpan, som han kastat dit, hade
han förorenat, skändat och förgiftat skogen!
Då han tidigt i morse beträdde denna, visste
den icke hvem han var; därför hade den så väl-
villigt mottagit, gömt och beskyddat honom. Nu
hade den fått veta hvem han var och hvarifrån
han kom. Nu visste den det — och däraf det
plötsliga raseriet! Däraf kom det sig att träden
pekade på honom, hvarje enskildt för sig och alla
gemensamt. i
Det var alls icke vindens meningslösa rytande,
som han hört, utan röster voro det, röster! Det
ena trädet tillropade det andra och så vidare, allt
vidare: »Där borta! Där står han!
Mördaren! Mördaren! Mördaren!
Hörde han detta värkligen?
Ja, ja, ja — han böjde hufvudet framåt, från
tinningarna dröp kallsvetten — han förstod det
helt tydligt.
Skogen var alls icke såsom han trott, ett stycke
trädbevuxen mark, utan förnuft och förstånd,
skogen var ett väsen, ett tänkande, kännande,
fasansfullt väsen!
Hade han då alls icke förut märkt det, som
han nu så tydligt såg? Skogen hade ju ett an-
sigte! Ett vidunderligt, förskräckligt ansigte.
27
Där borta, midt framför honom, den stora, grå
näsarl, som sköt fram emot honom! Öfver denna
den mulna pannan, och på ömse sidor de breda
kinderna, med det hängande, svallande, skakande
skägget!
Och till allt detta ögonen!
Men hvar funnos då dessa? Han såg dem ej.
Och att han icke kunde se dem, var just det fa-
sansfulla! Ty han kände dem, kände dem all-
deles tydligt; de funnos, men han kunde icke säga
hvar. Därföre kunde han ej gömma sig undan
för dem! — ;
Nu visste han plötsligt hvem och hvad det
var, som sett på honom, då han vägde pennin-
garna i sina händer och räknade dem; detta ljud-
lösa, osynliga, förskräckliga något. Dessa ögon
där hade det varit, dessa hemska, osynliga ögon,
som nu åter voro där, åter blickade ned på ho-
nomi, stela, orörliga, utan att en enda gång sänka
ögonlocken, så att han kände det som cm de trängt
igenom honom och läst i hans inre som uti en upp-
slagen bok.
Han kunde icke mera uthärda det; det var som
om de förskräckliga ögonen velat fastnagla ho-
nom vid trädet. Han lämnade sitt tillhåll och
ställde sig på andra sidan om trädet — det hjälpte
ej. Han-sprang flere gånger rundt omkring detta
som en vansinnig, tills han blef yr i hufvudet och
fötterna nekade honom sin tjänst, så att han ram-
lade omkull.
Han tryckte ansigtet emot marken och lade
händerna i kors öfver hufvudet — han ville hvar-
ken se eller höra någonting mera!
Men det såg ut som om skogen uppfattat att
han ville undandraga sig dens blickar. Med tio-
faldigt raseri steg rtytandet och tätt invid hans
öron skallade det brakande trädets rop. — »där
— där — där. —
Han rusade upp från marken, hans utseende
var förvandladt. Han var likblek, med förvridna
anletsdrag, den öppna munnen stod i fradga, och
med ens började han med tordönsstämma ryta
med naturens dånande åska — »mördare! mör-
dare! mördarel»
Han slet af sig rocken — en handsbredd ofvan-
för hans hufvud sköt en gren vågrätt fram från
trädet under hvilket han legat — han ryckte lös
hängslet — och sedan —: -—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
