Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
JAN.
Skizz för Ute och Hemma af K. Ekman.
an satt och körde; Det skumpade och knakade
i kärran, ty resårer hade man inte på bond-
landet och vägen var gropig. Här och där
» sträckte en tall ut en knölig rot, som liksom om-
famnade vägen med sina krokiga armar.
Det var natt och blåsten hven öfver trädtop-
parna, himlen var svart och ibland glodde månen
fram mellan trasiga skyar. Jan smackade åt
hästen och den bytte ut det jämna lunket mot ett
litet snabbare traf, som dock småningom på nytt
aftog.
"Jan var full. Han hade varit i staden på affä-
rer och som en affär aldrig egentligen kan anses
giltig utan en efterföljande fylla, var Jan betyd-
ligt ankommen, hvilket nog märktes på de matta,
dimmiga ögonen och handens skälfning.
När Jan var full, blef han alltid melankolisk.
Medan grannarna sjöngo visor och togo nappatag
med, hvarandra, kunde han sitta stilla i en vrå
och snyfta öfver sitt lif och sin ensamhet. Det
slutade vanligen med, att han gick ut i stallet;
tog Snabben om halsen och grät i dess lingula
man.
— Å, du Snabben, du och jag, vi Håller väl
ändå af hvarann, och det är därför att d.u inte kan
tala och skälla ned mig. > Ser du, jag tror att när
Gud Fader körde Adam och Eva ur paradiset, så
gaf han dem talgåfvan, för se det är förbannelsen:
Hemma får man höra käringen gnata och ungarna:
springer som höns kring fötterna på en, men här
är det så tyst, här kan bara jag tala, och ingen sä-
ger att jag stinker som ett as, eller att fan kunde
ta mig!
Så kunde han hålla på och lalla tills morgon-
luften väckte horom och tvingade honom hem
att sköta åkerlappen och hemmanet, som låg för-
fallet och uselt. Gumman hans var smal och hade
ett litet hufvud med tunga ögonlock lik hönsens
och en smal hals med spända senor och en skinn-
påse under halsen. Hon var elak; men hon hade
vänner, ty hon kunde skvallra och bjöd ofta på
kaffe. En tid slog Jan henne, ty hon gnällde jämnt
och när han kom hem full, stod hon vid spisen med
2
armbågarna i sidan, medan munnen gick som ett
kvarnhbjul. Det kunde han inte tåla, detta gräl,
hvad angick det käringen, hvad han gjorde, blott
hon hade födan och fick skvallra i fred. Då bru-
sade han upp och slog henne öfver de hvassa arm-
bågarna och kutryggen, så hon skrek, bad och
lofvade, men när han släppt henne, sprang hon
till grannen, där hon fick tröst och öron; som
lyssnade.
På senare tid hade han ej slagit henne, han
iddes ej mer, han sparkade bara åt henne, kröp
upp i sängen och sof ruset af sig. Men han ön-
skade ibland, att stugan skulle brinna, eller kärin-
gen drunkna, så han slapp henne:
Nu satt han och funderade öfver, om hon egent-
ligen kunde räknas till samma släkte som han.
Ful var hon, men det hade hon inte alltid varit,
det var barnsängarna, som förändrat henne.
Till sist kom han till den slutsatsen, att genom
barnen fan kommit i henne, att kärleken hade
gett henne gift och etter, som hon nu spydde hvar
dag. |
— Snabben, spring!
Kärran slängde af och an öfver vägen. Jan
hade somnat och hans smala, bruna gubbansikte
var underligt. slött, liksom förstenat i likgiltighet
för den omgifvande världen. Det började dagas,
molnen veko undan, och solen blänkte röd mel-
lan björkarnas gröna löf. Jan hade somnat i kär-
ran och hästen, som kände vägen, lunkade fram-
åt —— —
Slutligen vaknade Jan. Vägen svängde ned
mot en dal, i hvilken byn låg. LTandsvägens hvita
band slingrade sig fram mellan de små, låga hu-
sen, som hade syrenbersåer, och potatisland bak
uthusen. Kyrkan var hvit med blygrått tak och
dess torn reste sig lågt och klumpigt ur hufvud-
byggnaden liksom modellerat af trälar.
Folket ’var mest ute på åkrarna, de stodo i
hvita skjortärmar och skyfflade gödsel eller arbe-
tade de med potatislanden. Jans hemman låg
alldeles i andra ändan af byn, där marken höjde
sig upp mot ett berg: Stenig var jorden, potatis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
