Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
Men detta, detta skulle ju ljuda i diafoni
med hans egna innersta känslor, dem som han
ansåg stå så högt i sin egen fullt mänskliga
egoism. Icke kunde han, som i sin bok ut-
talat all sin stora tro på mänskligheten, sitt
begär efter ideal och lifslycka, icke kunde väl
"han så svika allt och kasta sig in i förban-
nelser och verop. Nej. Det var ju att inter-
polera sin egen natur, det som han hatade
mest af allt: Men, hvarför icke öfvergifva allt
skrifveri och nöta bort sitt lif som en kälk-
borgare bak en kontorspulpet, stiga i graderna,
blifva grosshandlare med dubbelhaka och tvenne
klockor, hålla middagar och frasfyllda tal, få
en orden och lefva aktad, rik och ärad af alla
medborgare i samhället. Ärad och aktad? Fin
och oberoende! En penningematador! Det var
väl det bästa, han kunde göra. Han skulle
låta sin själ rinna ut i pengar. Det var annat
det än att skrifva småfnoskiga barnsagor. Eller
också kunde han sälla sig till anhängarna af
neofobin, dessa det gamlas vaktare, dessa ut-
svultna drakar, som vaktade »fädrens sannin-
gar» och lifnärde sig af mögel och föråldradt
hat. Det äcklade honom att tänka på, hvad han
skulle kunna blifva, och han slöt ögonen för
att försöka slippa alla grublerier.
Man hade sagt att han saknade pregnans.
Kunde han rå för att han ville utgjuta alla
sina åsikter om en sak, förän han öfvergick
till en annan. Om han då och då bredvid de
uttalade satserna gaf sin tanke rum uti s. k.
poetiska utgjutelser, var icke det ungdomens
jubel öfver tillvaron, öfver att lefva och andas,
öfver att kunna uttrycka sig. Hans språk var
som - en vårbäck, hvilken här och där flyter
lugn och jämn, men sedan i jublande öfvermod
bildar forsar och krokar blott för att visa att
den fins till. Han ville validera sin rättighet
att lefva också i den stela bokstafven, och
därför var det krystadt. Pregnans! Hm, kunde
icke hans bok sägas vara full af tankar, ung-
domliga tankar, små filosofiska grubblerier.
Nå, hvad skulle han gå här och slita sönder
sig själf; icke dög han till något, bäst att gå
och dränka sig.
Han log och vände in på en af smågatorna,
som förde ned till hafvet, hvilket ännu sjöd i
9
frihet. Kåkarna på båda sidor om honom lu-
tade sig fram öfver trottoaren, hvilken var gro-
pig och full af vattenpussar. Planken voro
rödmålade, nedklottrade af kritstreck, hjärtan
med initialer i och skymford. Han läste dem
här och där, när lyktskenet fladdrade fram emot
planket, silade in mellan springorna och bil-
dade långa, spökligt gula strimmor på sand-
gångarna, där höstlöfven lågo inbäddade i snö-
slasket. Träden i de små trädgårdarna stodo
nakna med knotiga grenar, hvilka sträckte sig
upp i mörkret likt hotande armar. — Det var
proletärerna, hvilka förbannade honom, honom
»förtryckaren och tyrannen».
Plötsligt krökte gatan af ned emot hamnen.
Den första vindstöten kom, hvirflande snöglop-
pet emot honom i våta svärmar. Han kände
det som en kall fläkt från en annan värld. Köl-
den som lämnat honom, när -han gick skyddad
af husen, rusade åter fram och grep honom,
där han" gick värnlös i ovädret Hela hans
kropp började värka och han fick plötsligt ett
hat, ett underligt kväfvande hat till sig själf.
Nu kände han olusten starkare än förut, icke
kunde han uträtta något, han var ju oförmö-
gen till allt. Och han, som trott sig själf om
att kunna verka, verka för världen och blifva
berömd. Barnsliga fantasier! Pojkaktig egoism!
Nu var han framme vid sjön. Också här
nere var allt mörkt, här och där ute på fjär-
den lyste brottsjöarna i spöklig hvithet och vid
hans fötter störtade sig vattenmassorna rasande
upp emot: kajen och skumpärlorna yrde om-
kring i luften i kapp med snöflingorna. - Vin-
den kom från alla håll, kastade sig emot ho-
nom i jublande trots, för att nästa ögonblick
slå honom i nacken.
Först kände han sig oerhördt svag och sjuk,
hans hjärna förlorade förmågan att tänka klart
och tankarna foro fram likt snön öfver det
bläcksvartå hafvet: Hans nästa intryck var
att han började frigöra sig ifrån trycket öfver
bröstet, den kväfvande olusten och kölden. Tin-
ningarna, hvilkas bultande gjort honom nervös;
frigjorde sig ifrån köldens inverkan och krop-
pen, som värkt likt en gubbes giktbrutna l1e-
kamen, kastade ifrån sig alla band och hjärnan
började tömmas på allt det mörka, som ström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
