Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
HISTORIEN OM MUNSTYCKET.
(En episod ur de nygiftas hem.)
et var ännu tidigt på f. m., kl. var endast
D vid pass 9. Den unga frun steg upp från
kaffebordet och ställde sig vid fönstret i
hörnrummet, därifrån hon kunde se längst bort
öfver fälten. Hon såg sin man köra genom allén,
den stora ungerska hästen kråmade sig kokett och
böjde sin vackra hals, och hennes man vinkade
gladt upp mot fönstren. Den unga frun kände
sig så glad, och hvarför skulle hon icke göra det!
Men när hon sett släden försvinna i kröken och
gick ensam in i de tomma rummen, då föll det
sig ej alls mera lika naturligt att vara glad. Hon
ville dock på inga villkor bli sentimental och göra
sig en tråkig dag, hon skulle göra sig nyttig, och
sedan hela dagen gå och tänka på sin man, och
kl. 6 kommer han ju tillbaka, och helt visst tycker
han då om att i hemmet se spår af sin unga frus
flit och ordningssinne. — Med damtrasan i hand
griper hon sig verket an med att putsa och ordna
bland prydnadssakerna i salongen. Men med ett
särskildt nöje dröjer hon vid mannens rökbord,
där alla saker bära prägel af hans personlighet
och smak. De korta, engelska piporna ordnar
hon efter storlek, saffiansaskarna med de fina
cigarretterna därnäst, och bredvid dem cigarrett-
munstycket — hans »fäderneärfda, äkta bern-
stens», som han så håller af och aktar som sitt
öga. Men när den lilla frun ta’r det i handen,
märker hon att det inte blifvit putsadt på myc-
ket länge. Det är alldeles brunt inuti af olja.
Det är både ovärdigt det »fäderneärfda» att se ut
på det sättet, och så är det också ohälsosamt för
hennes man, — och den lilla frun ge’r sig att putsa
munstycket. Hon tvinnar en liten bit vadd, och
stöter den genom munstycket med en nål. Vad-
den blir alldeles brun! Gång på gång gör hon lika
och munstycket blir visserligen renare, men när
hon håller upp det mot dagern ser hon hur rök-
hålet ännu aftecknar sig mörkt i den annars ge-
nomskinliga stenen. För att göra putsningen ef-
fektivare; petar hon in en betydligt större vadd-
tapp än de tidigare varit, men den går inte igenoni
huru mycket hon än stöter på med nålen. I tanke
att taga ut den samma väg den gått in, stöter hon
på från motsatta sidan, men vadden, som format
sig till en hård liten klump, rör sig icke ur stället.
Den stackars lilla frun bearbetar den med hatt-
nålar, med stoppnålar, med tränålar och med hår-
nålar, men lika fruktlöst. Hon blir alldeles het
både af ansträngning och förtviflan. Slutligen
ställer hon allt sitt hopp till sin snälla köks-Ida,
som har så starka händer. Ida ber frun vara all-
deles lugn, klumpen kommer nog ut om man två-
lar munstycket så det blir balt, och sedan håller
det i hett vatten. För att trösta sig själf trodde
den lilla frun detsamma, ända tills det bevisats
att hvarken tvål eller hett vatten inverkat på
vaddklumpen.
Nu följer en ensam, trist frukost under trista
meditationer om »huru rysligt sorgligt det är då
man vill göra något godt och bereda en kär egen
en glädje, och man sedan i stället gör ondt, och
det just åt denna kära egna.» När hon kommer så
långt i sina tankar, stockar det sig så underligt i
halsen, och hon måste fort dricka ett glas mjölk
så att icke Ida skall märka något, då hon kommer
in.
Efter frukosten går den olyckliga lilla frun till
sin granne för att möjligen få hjälp. Fru H. är
ensam hemma och skänker genast hela sitt in-
tresse åt sin lilla grannes bekymmer. Gemensamt
glödga de en hattnål, för att med den bränna bort
vadden — med den påföljd att munstycket spric-
ker! Icke sönder i bitar, men det fick en liten
rämna, och de våga ej om försöket. Fru H. kom-
mer nu med en virknål; och under tystnad ar-
beta de vidare. -Med-samlad enetgie lyckas de
båda fruarna med sådan kraft stöta in virknålen
att kroken fastnar i vaddklumpen, och hela virk-
nålen sitter nu lika stadigt i munstycket som om
den i alla tider utgjort en del af den samma!
De båda fruarnas sinnesstämning liknar när-
mast ångest, och denna ångest är vida större än
någonsin ett munstycke varit värdt, till och med
om det varit fäderneärft och af äkta bernsten.
Nu följer den sista graden i munstycks-re-
:138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
