Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HE MMA
»Du är en elak pojke», sade hon, »och det är
ett godt kok stryk du behöfver för att lära dig
att vara aktsam. Såg jag dig inte härom dagen
med en tändsticksask i handen i färd med att
bränna ett stort hål på tambursmattan? Du
borde ha dig ordentligt smörj så det känns.»
Men den hyggliga flickan tänkte att andra me-
toder kunde tillämpas med större effekt då hon
såg honom hämndlystet sparka efter den försvin-
nande Dela och torka tårarna från röda och för-
bittrade ögon.
»Om du hade gjort dina sysslor i köket hade
du inte sett mig», gallskrek han, och Dela stängde
skyndsamt dörren, väl ihågkommande den téte-å-
téte hon i smyg haft med karlen som hämtade is.
Den hyggliga flickan stod och såg ut genom
fönstret, och tystnaden var tryckande. Han un-
drade om hon var ond eller bara bedröfvad. Det
var då han gjorde sin största uppoffring.
»Du sade att du tänkte laga karameller och
glace. När jag söndrar eller förstör någonting
och de veta af det — för det göra de, förstås, ej
alltid — så får jag aldrig karameller eller något
godt. Det är till straff. Så jag kan inte få något
nu. Men jag är i alla fall så ledsen att jag gjorde
det. Jag visste inte att den tänkte gå sönder.
Den var bra tunn, och tunna saker gå alltid sön-
der. Han kände sig besvärad af den personliga
vändning samtalet fått och gjorde ett försök att
återgå till allmännare ämnen.»
Den hyggliga flickan gick tvärs öfver rummet
fram till honom och kysste honom. Han var yt-
terst bestört. Aldrig i hela sitt lif hade han ännu
blifvit kysst för att han varit stygg.
»Om du verkligen ångrar dig så skola vi icke
mera tala om saken, och vi skola laga glacen
också.»
»Låt oss då göra det i källarn», föreslog han. »Det
gör mamma alltid.» En hemsk aning grep honom
om att hon kanske. skulle misstro honom igen.
»Det gör hon verkligen», upprepade han alvar-
ligt.
»Nåvälb, svarade hon. De begåfvo sig till käl-
laren där glacen stod och frös och vredo turvis
på maskinen. När den var färdig sutto de på en
tunna angenämt nära hvarandra och åto.
Bobby var försänkt i en stilla hänryckning.
Källarn var sval och det var glacen med, och hon
sade att hon tyckte om honom. Vägen till en
liten gosses hjärta är bra nog densamma som den
kända routen till en mans, och när Bobby förtärt
sin tredje portion glace och möjligheten att icke
orka äta mera började inställa sig, vände han sig
till henne.
Hon var treflig att se på, ända från sitt vågiga,
ljusbruna hår till tåspetsen på hennes blankläder-
sko. Hon satt på tunnan med händerna knäppta
om sina knän och smålog mot Bobby. När hon
smålog mot honom var Bobby förlorad. Han smög
sin hand i hennes.
»Vill du gifta dig med mig när jag blir stor?»
frågade han. —
Hon skrattade. »Men det räcker så länge in-
nan du blir stor, vet du», sade hon och samlade
ihop tefaten och skedarna. –
»Du kan vänta», sade han belåtet, »och vi ska
ha ett hus med en stor källare och laga glace när
det är hett ute och dricka limonad. Vi behöfva
inte ha några tråkiga jungfrur», tillade han dystert
då Delas tunga fotsteg hördes från köket ofyanom
dem. »De hålla alltid ögonen på en. Kunna vi
icke vara utan dem, du kan väl göra deras arbete
själf?» frågade han oroligt.
Hon tycktes noga afväga förslaget.
»Ja, kanske, om du icke tror att du tröttnar
på ägg och kotletter och smultronkaka — ty det
är allt hvad jag kan åstadkomma.»
»Det går väl an, sade han med en ton som om
en viktig fråga nu vore afgjord och makade sig
ned från tunnan »Låt oss leka nata.»
Jaha. Det här är målet, och jag är nata. I
väg med dig, Bobby!»
Han flög i riktning mot den mörkaste vrån och
hon efter honom. Han tyckte om hennes skratt
och frasandet af hennes kjolar då hon sprang.
Ändtligen fick hon fatt honom just då han tog ett
skutt mot kollådan.
»Du är nästan lika bra som en gosse», fläm-
tade han, då hon undvek hans grepp och vidrörde
»målet» med sin venstra hand, på hvars fjärde fin-
ger en stor hvit sten glimmade i halfmörkret.
»Hvarför skiner den så, är det en diamant?»
»Ja, älskling», svarade hon sakta. »Den bety-
der lycka.»
En aflägsen ringning hördes, och kort därpå
ljödo Delas tunga steg i källartrappan.
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
