Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCHSHEMMA
DÄR TARANTELSPINDLARNA FÅNGAS.
Kalifornien fångas årligen tusentals tarantlar, som
säljas till kuriositetshandlarna, hvilka i sin ord-
ning sälja dem till turisterna för ett pris af två
eller tre mark stycket. Det är i regel: pojkar,
som fånga tarantlarna, och de få endast tjugu pen. pr
styck; det kan således sägas vara en god affär för
handlandena. Hufvudsätet för denna industri är Pasa-
dena, i hvars omnejd finnes stora massor af dessa
spindlar, om än deras antal visserligen under de se-
nare åren blifvit mycket minskat.
Det sätt, hvarpå tarantlarna fångas, är ganska
intressant. Under tiden från juni till oktober, när
solvärmen och blåsten i förening förvandlat öfre delen
af jordytan till ett lager fint damm, kravla dessa stora
spindlar sig fram från sina underjordiska, rörformiga
hålor för att taga sig en promenad mellan det torra
gräset. I regel hålla de till på afsides liggande trak-
ter, långt från de ställen där människorna färdas, och
där marken är mörk såsom de själfva. Jägarens ut-
rustning består af en stor spann med vatten, en tång
och några glas- eller bleckburkar med lock. De fångna
tarantlarna måste nämligen förvaras hvar och en i
sitt särskilda rum, då de eljes ögonblickligen börja
slåss, och striden icke slutar, förr än den ena parten
dödat och ätit upp den andra.
När gossarna komma till de ställen, där de veta
att tarantlarna bruka hålla till, börja de leta" efter
deras hålor, som alltid äro lätta att känna igen genom
den hvita spindelväf, hvarmed öppningens kant är
omgifven. När gossarna finna en sådan öppning,
hälla de vatten ned i den, ty det kunna tarantlarna
icke fördraga. Dessas mörka hårbeklädnad är så oljig,
att vattnet icke är i stånd att tränga igenom den, men
icke desto mindre kunna de icke tåla vattnet utan
komma genast utfarande färdiga till strid. Men de
förmå icke göra motstånd mot fienden och hans tång
— de bli ögonblickligen gripna och förpassade till
burkarna, där de sitta och slå sina stora käkar sam-
man af ångest och förskräckelse. -
Man dödar spindlarna genom att doppa dem”i en
blandning af eter och terpentin, och att se en spann
full af dessa djur, som ligga och vrida sig i en röra, är
en både egendomlig och ohygglig syn. Under döds-
kampen komma de ibland i slagsmål med hvarandra,
hvarigenom deras ben bli så sammanflätade, att det
icke är möjligt att få dessa i sär. Men i regel kommer
döden dock alltför plötsligt öfver dem för att de skulle
kunna slåss. Ibland brukar man också döda dem med
hjälp af kloroform, ett medel, som dock är mindre
praktiskt. Sedan taranteln balsamerats, bli hans ben,
som under dödskampen vikt ihop sig under buken,
uträtade, så att de intaga en naturlig ställning, hvarpå
djuret med långa nålar anbringas på ett bräde och
ställes att torka. När de äro färdiga att föras i han-
deln, fästas de på en kartong.
De kaliforniska tarantlarna äro samtliga af en
imponerande storlek, ibland kunna de äfven ha ett
omfång som en stor knuten hand. Kroppen är delad
i två delar, hvar och en för sig så stor som ett litet
fågelägg, och på hvar sida af den sitta fem fyrdelade
ben, som ha en längd af 2—3 tum. Alldeles öfver
käkarna, som likna två tjocka, hårbeklädda tår med
spetsiga klor, sitta åter små ögon anbrakta tätt till-
sammans. Bröstet är hårdt och hårlöst, medan den
öfriga delen af djurets kropp är betäckt med hår. Ha-
narna synas blott till i parningstiden, och äfven då
träffar man sällan på dem. Honorna äro ljusbruna
till färgen och ha inga klor på de främre benen. De
visa alltid mycken ömhet för sin afkomma. Ägg-
massan som tarantelhonan bär på sig, är ungefär dub-
belt så stor som en hasselnöt och är innesluten i en
kokong af tättväft hvitt silke.
När honan förföljes af en eller annan fiende, släp-
per hon ibland kokongen, men därför lämnar hon den
icke i sticket, ty i fall hon slipper lyckligt ifrån sina
förföljare, vänder hon tillbaka och hämtar sin afkom-
ma. Ungarna rufvas mycket hastigt. I början äro de
hvita, och den första förändringen 1 deras utseende
består i att på spetsen af bakkroppen bildas en hår-
beväxt fläck. Ibland kan det komma omkring 2,000
tarantlar ut ur en kokong, och man skulle ju tro, att
en så öfverväldigande fruktbarhet snart skulle verka
att hela jorden blefve öfverfylld af tarantlar. Ljyyck-
ligtvis ställer sig saken emellertid så, att det är mycket
svårt för ungarna att finna passande föda, och att de
därför äro tvungna att äta upp hvarandra. Följden
häraf är, att af en sådan kull på 2,000 tarantlar endast
blir ett halft tjog kvar, nämligen de kraftigaste indi-
viderna, som öfverlefvat de andra, och då ha de redan
blifvit så stora, att de kunna fånga flugor och insek-
ter och kunna öfvergifva sina kannibaliska vanor.
Ehuru man ofta kan se tarantlar ströfva omkring
i solljuset, föredraga de dock att gå på rof om aftnarna
och om natten. Kunna de icke finna flera insekter
nere på jorden, klättra de upp i träden, och lyckas
det dem att öfverraska en sofvande fågel, anfalla de
den och förtära den, tills det icke är mera kvar än
några ben ocd fjädrar, som de sedan kasta bort.
Tarantlarna äro farliga motståndare, och de äro
icke rädda för att inlåta sig i strid med andra djur,
som äro flera gånger större än de själfva. När taran-
teln bereder sig på strid, reser han sig nästan lodrätt
i vädret på de fyra bakersta benen.
Det enda djur, taranteln har respekt för, är en stor,
nästan två tum lång parasitgeting med blåaktig kropp
och metallblanka vinga. Detta djurs enda lifsupp-
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
