Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
USES OSCE
(EK. C)
Mrs Stobarts Ambulanståg.
förvildad hund.
lätt tänka
mindre tidningar
re
Hvad detta betydde för oss, kan
sig: Inga förnyade förråd, än
och underrättelser från den ytt-
världen — från Grym och ned-
slående var denna anblick! Städer och samhällen,
gårdar och hem lämnade åt sitt öde, eller: med
aridra ord: åt fienden. Framme vid. järnvagen,
man
hemmet!
denna landets pulsådra, var synen ännu mera
Rifna broar, uppbrutna skenor, afskur-
na ledningar betecknade här den stora reträtten.
En natt fingo vi tilllåtelse kampera i en utrymd
stationsbyggnad.
Turtor;
tröstlös.
Vi möttes af utslagna fönster-
omkullvälta och sönderhuggna möbler,
tömda skåp, pappershögar kring golf och i knu-
tar. - Det sista tåget, uppfyllt af flyktingar, hade
just afgått. För sista gången hade stationsinspek-
torn gifvit startsignalen.
på sin post.
Ensam blef han kvar
För honom återstod endast ruin och
umbäranden, kanske hot fill lifvet. Men han
stannade. »Farväb, var det enda han
sade, då äfven vi följande morgon läm- fr
nade honom. ja, SE K
ad
Lik en ångvält framskred fienden i
våra spår; öfversvämmande landet. Hvad
återstod väl annat för den fåtaliga, illa
utrustade armén, än att gifva vika, att
retirera, och med denna hela nationen.
Däg för dag tilltog kanondundret. Ljuf-
ten var uppfylld af röken från brända
byar, Skogarna stodo i brand.
Det var mot natten den tredje no-
vember. Regnet föll i strömmar. Vä-
garna bestodo af en bottenlös dy. Mörkt .x c,
HEMMA
så för
det,
ögonen.
var man ej såg handen
Som vanligt red jag i spetsen för am-
bulansen. Invid min sida red ordonansen,
På spetsen af sin lans bar han en brinnan-
de vagnslykta. Staden vi omsider upp-
nådde, var Ööfvergifven som vanligt.
Spridda, ömkliga små ljus upplyste ofull-
ständigt några stackars flyktingar, som
invid byggnadsmurarna trängt sig tätt
tillsammans omkring de magra eldarna.
Gubbar, män och kvinnor, barn 1 alla
åldrar hvilade på den kalla, våta mar-
ken. Tysta och undergifna stirrade dei
lågorna. Hvad tänkte de väl på? . På
det sköflade, öfvergifna hemmet, som de kanske
aldrig mera skulle återse.
Vidare färdas vi, vidare på den oafbrutna re-
trätten genom ett öde land. Framför, invid och
bakom oss sträfvar ett ändlöst tåg af kärror, ryt-
tare, fotfolk:
Fot för fot går det framåt längs bottenlösa
vägar. Man hör hjulens gnissel, ljudet af mång-
tusende fötters tramp i dyn. Solen sjunker och
mörkret lägger sig, tungt och beklämmande, öfver
oss. Men öfver bärgen i väster, hvilka växa dag
Trötta
På
hinsidan dem, men inte förr, vinkar hvila och ro.
Dag som natt samma fasor, endast att farorna
för dag, höjer månen sin bleka skära.
ögon höja sig mot belysta tinnar och toppar.
nattetid äro större, än mera hotande. Öfver vä-
gen kullfallna träd, bottenlösa gropar, grafvar och
Aldrig
Som en mångarmad hydra förföljer
broar utan ledstänger kräfva talrika offer.
tast eller ro;
EKommendauten, mrs Stobart i spetsen för sin ridande ambulans.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
