Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hviskade hon, och venstra handen famlade på
täcket, som om den sökt en annan.
Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade
ur rummet, rädd att skrämma Bella med
de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade
hennes kropp. Gud vare lof, Gud vare lof! Det
var herligt att få gråta, att känna spänningen gifva
efter, och den tryckande, qväfvande känslan af
ångest småningom rinna bort med tårarne.
När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad
ut. Febern var borta och blicken klar. Faran
för lifvet och förståndet var för ögonblicket
öfver, men den största försigtighet måste iakttagas
för att ej skada de ömtåliga, till verksamhet
småningom återvaknande nerverna.
Bengt kom ofta och satte sig vid hennes
säng. Han kunde så väl lägga kudden till rätta
och vända henne så varsamt som en qvinna, när
bon ej orkade sjelf.
– Du är så snäll, Bengt, – hviskade systern
en dag, när hon förmådde tala. – Du blir
nog en bra doktor.
Bengt smålog. – Och då skall du bli frisk,
om ej förr. Du skall bli stark som en elefant,
bara du har tålamod.
– Tror du Gud vill det? – Bellas ögon
sågo forskande i hans och hon försökte lägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
