Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lördagen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
Hans frihet var inom räckhåll nu. Tjugufyra timmar
bara, så kunde han lugnt återvända till sin bostad för
att pressa hyran ytterligare i anseende till
blodfläcken. Han hade ändå haft tur till slut som hittade den
här bönan! Men det var allt visset att hon sov nere
hos tanten och att han skulle ligga här ensam. Han
var utvilad och karsk nu efter tolv limmars sömn.
Då hörde han henne där ute på vinden. Han blev
inte rädd, jo lite rädd, förstås, det kunde ju vara en
varning. Han satt upprätt i sängen och väntade henne.
Han hörde henne släpa på något där ute, sen blev det
tyst. Till slut blev det outhärdligt att vänta, han smög
sig upp och lyssnade vid dörren. Hon rörde sig där
ute och suckade, som om hon låg illa. Men det gick
ju ändå för långt.
— Fröken!
— Sch!
— Kom in!
— Nej! Jag har det bra.
Då gick han efter ljuset och lyste ut på vinden med
det. Hon låg på den där matthögen hon ansett för
simpel för honom, reste sig och viskade:
— Inte med bart ljus på vinden!
Då bar han in det, ställde dörren på glänt och
trevade med utsträckta händer bortåt vrån. Han snavade över
en kappsäck, ställde till buller, glömde att bli rädd.
Redan nu var han osårbar, redan nu gick han över
gränsen i sitt liv och räddes varken polis eller åklagare
eller radioefterlysningar mer. Det som uppfyllde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
