Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
TTtan att riktigt göra Mart för mig hvad jag vill,
går jag tyst fram och ställer mig bakom lotsstugan.
Han är feg, jätten är feg, tänker jag. Rädd
fför det okända, som aldrig är något okändt, bara
vi våga oss på det.
Han frågade hvem jag var Dåre där! Jag
är den som är utom, den som inte får vara med
vid gästabudet, jag är tiggaren, som bannar de
rikes glädje, jag är den ihjälhungrade, som skriker
på bröd. Jag är icke mig själf, utan jag är
generationers synder, som fostrat begär efter att
äga, begär, som aldrig blifvit fullt mättade.
Och när inte jag får äga kvinnan därinne,
därborta, där ni kysstes, skall ingen annan häller
mer få äga henne, allraminst du, sömniga jätte!
För kvinnan är min, har varit min, och jag
kräfver henne igen. Jag är mannen, och hon är
min ägendom, jag, som ingenting äger annat än
den tron. Jag är besittningstagandet, som bara
skall lefva på drömmar, jag är det manliga
ägandebegäret af kvinnan, som varit min, och
som blir tusenfaldt mer begärlig i en annans
armar. Därför skall du också dö, jätte där.
Hvad har du i min stuga att göra, i min säng,
i mitt hus, röfvare, inbrottstjuf ? Att stjäla mina
minnens ursprung, solka min härd och kyssa min
kvinna, därför att ägaren inte var hemma. Du
rofdjur, som kom med dina rofdjursdrifter och
tog min fagra kvinna, tog henne som gorillan
sliter den hvita kvinnan med upp i sitt träd och
försöker korsa sig med släktingen, som glömt
släktskapen.
Ernst Didring: Vilsna vandrare. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
