Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Han kastade en nästan skygg blick på den
hemsökte fadern.
— Er son kommer sig säkert. Det är nog inte
så illa.
Fingal skakade på huvudet.
— Döende. Sade bndet.
Den starke mannen satt hopsjunken med
resignerad blick och såg intet av skogens skönhet eller
de strålande vida utsikter, som öppnade sig
emellanåt, då vägen krökte eller skogen glesnade. Han
såg bara sina båda söner, den ene döende — den
andre brottslig.
Vid ljudlig bjällerklang gled föran snabbt och
slängande i den smala, djupa vägens vändningar.
Då den ur skymningen under skogens granar
slängde ut på isen av en smal å, biflod till älven,
dit timret skulle, låg solnedgångens varma reflex
över de snötyngda skogshöjderna på andra
stranden. Det var betagande vackert och gjorde på
Nils ett vemodigt intryck i den sinnesstämning,
vari han befann sig.
Förgäves sökte han efter något av tröst att säga
till mannen bredvid.
Begäret att trösta tävlade ined begäret att fä
veta hur det såg ut i den hemsökte faderns själ.
Vad tänkte han väl, där han satt?
Slutligen kunde Nils ej avhålla sig från att
göra en fråga.
— Vilken son sörjer ni mest över?
Fingal teg några ögonblick, och Nils började
ångra sin fråga som taktlös. Men så kom svaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
