Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Det var mest andliga sånger och psalmer hon
kunde, förutom några folkvisor. Ibland hiinde
(let nog också att hon för sig själv i skogen sjöng
melodier utan ord, och då var hon allra lyckligast,
ty i dem kunde hon sjunga ut allt det outsägliga,
som än tryckte henne likt en börda och ett ve,
än ville spränga henne lik en obändig längtan.
Då Ingeborg en gång talat om för sin kamrat
både denna oförklarliga tyngd, som ville få henne
att gråta, och denna längtan efter något hon ej
visste vad det var, hade Kerstin sagt, att tyngden
intet annat var än synden och att den där
längtan var längtan efter Gud.
Då Ingeborg invänt att hon inte sörjde över
något ont som hon gjort, då hon ej visste med sig
något sådant, och att hon ej behövde längta så
efter Gud, då hon redan hade honom och trodde
på honom, hade Kerstin ändå stått fast vid sin
förklaring.
— Du är en människa, och alla människor äro
syndare inför Gud. Det är vårt släktes synd, som
tynger i varje sorg, vilken än dess närmaste
orsak är. Skapade av och för Gud som vi
människor äro, så är han målet för all vår längtan,
vilka andra mål vi än inbilla oss längta till.
Ingeborg trodde Kerstin och drogs närmare
Gud både av den där tyngden och av sin
obestämbara längtan. Och även nu drevs hon till honom
av det bryderi, som ansatte henne. Men underligt
nog gjorde Guds närhet och verklighet
avgörandet svårare, tyckte Ingeborg. Om hon behövt ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
