Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11)3
Karin lät hunden nosa på, medan hon försökte
göra begripligt för honom vad man ville. Han såg
villig, men brydd ut.
— Det är bäst att ta västen med till vägskälet,
där du skildes från Gerda, och låta honom nosa
om igen på den där, sade Christian, som jämte
Knut stod färdig att följa Karin.
Alla do unga, som varit gramse på Gerda för
vad de ansågo för sturskhet av henne, hade i ett,
tag kastat bort sitt groll, och deras iver att finna
henne var nu bara ännu mera brinnande just tack
vare medvetandet om det groll de hyst och soin de
nu ångrade.
— Så väl, Astrid, att vi aldrig hann ens börja
bojkotta henne, sade Edit, då alla som skulle ut
och leta väl givit sig i väg och de båda dragit sig
undan för sig själva att tillsammans sitta och lida
av sin nödtvungna overksamliet.
— O, ja! Nu vet hon ingenting om hur stygga
vi tänkte vara mot henne.
— Hon ska aldrig få veta det heller. Vi ska vara
så snälla som ... som ärkeänglar mot henne, bara
hon kommer tillbaka igen, sade Edit med ett litet
hak i rösten.
Skallgången gick genom skogen. Den som till
sist fann Gerda var Trofast. Halvt sanslös och
förfrusen låg hon i en driva, hade gått och gått, tills
hon dignat av trötthet.
Mon bars hein, lades till sängs och blev omskött
på bästa sätt, men hade förkylt sig så grundligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
