Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
— Kan vi inte gå lite utåt vägen? föreslog
professorn.
Den vandringen glömde ingendera av dem
någonsin. Under den tog deras vänskap ett jättesteg
in i kärlekens värld. Han lockade ur henne det
mesta om hennes förhållanden och talade med
henne om sig själv. Hon fick veta hur ensam han
var. Hon fick också veta att han för några år
sedan haft en bitter erfarenhet, som han trott
skulle sätta sin prägel på bela hans framtid, men
nu kände han till sin glädje att bitterheten
försvunnit och hans domnade hjärta återfått känseln.
Han tog det som en gåva av Gud ...
Efter den kvällsvandringen kände Hedvig ej
mer den där svidande oron, då Sigrid lade beslag
på professorn, ty hon hade nu medvetandet alt
han dock var hennes; hon hade ju fått hans
förtroende. I sällskap sökte han henne ej framför
andra, men ban sökte ensamheten med henne, och
efter varje samvaro på tu man hand, hur kort den
än var, hade de kommit varandra närmare. Båda
kände som om de alltid hört ihop, fast de först nu
träffats. De sexton årens skillnad i ålder tycktes
blott ge ökad innerlighet åt den ännu outtalade
känsla som förenade dem.
Efter hemkomsten från dalavistelsen gjorde
professorn visit i de båda systrarnas hem och blev
bekant med den övriga familjen.
Alla utom Hedvig trodde att det var för Sigrids
skull ban kom. Stor blev därför förvåningen, då
ban friade till den lilla förbisedda Hedvig. Allra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
