Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
sätt. Och dock, hvilken djärfhet att tala därom eller
vilja undervisa sina medmänniskor i detta ämne!
Hvem är väl kallad att upplåta sin mun inför den
stora tystnaden? Jag ville också* tala därom i stor
enkelhet och noga vakta mig att vidröra
öfvermänsk-liga hemligheter. De tillhöra honom ensam som vet
det vi icke veta. Vaggans och grafvens slummer
hafva aldrig yppat sinia hemligheter för någon.
Tanken på att våldföra den har aldrig födts i mitt sinne.
Men jag vet, att så många människor lida af det som
hor hit, och jag vet också att därifrån kunde komma
annat än dessa förstörelsens vindar, som uppröras af
vårt oordnade lif och våra förvirrade tankar. Döden
är en okänd storhet... Döden ät oss mycket nära;
vi äga rätt att tala om den, ty vi och alla som vi
älska äro hemfallna åt den. Det är för resten icke
likgiltigt om lifvet tillhör döden eller döden lifvet.
Hvilken af de båda är delen och hvilken det hela?
Hvilken är skuggan och hvilken är verkligheten? Är
döden en obeveklig fiende som glupar efter fördärf?
Är den i grunden en vän, en kraft i den hulda viljas
tjänst, som för alla ting till deras mål? Detta böra
vi fråga oss själfva.
Att se en människa dö illa verkar tyngande och
nedslående. Att se en människa dö väl öppnar
utsikter bortom det ögonblickliga. En död af det
förstnämnda slaget belägger oss med bojor och ökar vår
slafviska fruktan. En god död åter verkar befriande.
Mänskligheten lefver af deras kraft som vetat att dö
väl. Utan dem vore vi döda redan i lifvet, begrafda
i våra korta tankar, vår trälaktiga rädsla, vår kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
