Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energibegreppets införande i kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
store beundrare af Guds egenskaper på grund af full-
komligheten i hans verk, såg sig nödsakad att förutsäga
naturens förfall genom den naturliga sträfvan hos rörelsen
att minskas.» »Under evighetens oändliga förlopp måste
dock slutligen en tidpunkt komma, då denna långsamma
minskning uttömt all rörelse.»
»Emellertid behöfva vi ej betrakta undergången af
en världsbyggnad såsom en verklig förlust i naturen. På
en annan plats ersättes denna förlust genom öfverflöd.»
Kant tänkte sig nämligen, att, medan solarna i närheten
af vintergatans centralkropp slocknade, så växte nya solar
fram ur världstöcknen längre bort, så att antalet bebodda
världar alltid var i tilltagande. Det gjorde dock Kant
ondt att antaga, att solen och de omgifvande planeterna
skulle ligga där döda för all framtid i vintergatans midt;
det syntes honom strida mot en förnuftig hushållning.
»Vill man nu slutligen inrymma en mening, som är lika
sannolik, som den väl motsvarar de gudomliga verkens
inneboende väsen, så kommer den tillfredsställelse, som
drifver oss till denna skildring af naturens växlingar, att
lyftas till den högsta grad af välbehag. Kan man ej an-
taga, att den natur, som förmådde att utveckla sig ur
kaos till en regelbunden ordning, är i stånd att lika lätt
återställa sig till sitt gamla skick ur det nya kaos, i hvil-
ket aftagandet af hennes rörelse sänkt henne? Kunna
icke de fjädrar, som bragte den spridda materien till rö-
relse och ordning, åter genom förstärkta krafter sättas i
rörelse, sedan maskinens stannande bragt dem till ro ... .
Man kommer ej längre att tveka att medge detta, om man
besinnar, att, sedan den slutliga afmattningen i omlopps-
rörelserna störtat ned alla kometer och planeter på solen,
dennas glöd måste erhålla en omätlig tillväxt genom sam-
mansmältningen med så många och stora massor, i syn-
nerhet som de aflägsna världskloten, i enlighet med vår
förut bevisade teori, innehålla de lättaste och i elden verk-
sammaste ämnena i naturen.» Den nya solglöden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
