Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oändlighetsbegreppet inom kosmogonien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefvande kraft (mv2/2)icke kan äga rum, emedan det tyd-
ligen är orimligt att antaga, att de krafter, med hvilka Gud
har begåfvat materien, kunna förstöras eller att de kunna
skapas genom människans verksamhet.» Helmholtz’ arbete,
som kom 4 à 5 år senare, betraktas nu som ett mönster-
gillt fysiskt verk, men nekades, likasom Mayers, intagande
i dåtidens främsta fysiska facktidskrift, Poggendorffs an-
naler. Allt detta gör det tydligt, att det här ej var fråga
om någon fysisk lärosats, utan att de ifrågavarande arbe-
tena betraktades såsom filosofiska utredningar. Numera
ha dessa arbeten blifvit grunden för den utomordentligt
fruktbringande nybildning, som under det sista halfseklet
ägt rum inom ej blott fysiken utan också kemien och
äfven fysiologien. Energiens oförstörbarhet och bestånd
sedan evig tid och till evig tid har därigenom blifvit för
all tid fastslagen.
Egendomligt nog tog denna vetenskapsgren en utveck-
ling, som i sig bar fröet till ett förnekande af evighets-
principen. Värmeteorien ledde till den följdsats, att värme
alltid går öfver af sig själft (det vill säga, om ej arbete
därpå nedlägges) från varmare till kallare kroppar. Följden
däraf är den, att världen måste småningom utveckla sig
så, att all energi förvandlas till molekylarrörelse, och så
att temperaturen i hela universum blir lika. Sedan detta
skett, måste all rörelse, utom molekylernas, upphöra, och
allt lif slockna. Detta är det fullkomliga Nirvana, om hvilket
de indiska filosoferna drömt. Clausius kallade detta slut-
tillstånd för »värmedöden». Om nu världen sträfvar mot
värmedöden, så måste den redan ha uppnått densamma
efter den oändligt långa tid, under hvilken världen antages
ha egt bestånd, och då vi ju hvarje dag erfara, att detta
oblidkeliga öde ännu ej drabbat världen, så måste vi följd-
riktigt sluta oss till, att antagandet i fråga är oriktigt,
d. v. s. att världen ej bestått sedan oändlig tid, utan en
gång haft en början, eller blifvit skapad, hvarvid såväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
