Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkareräfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jämtland, där han någon tid dröjde och ytterligare förstärkte sig.
Vid jultiden kom han åter till Dalarne, där han nu uppträdde
som en hög herre, slog mynt och höll en hofstat. Men sitt
forna förtroende lyckades han ej återvinna.
Konung Gustaf var under tiden alltjämt i verksamhet
för att en gång få ett slut på detta oväsen. I skrifvelse till
norska rådet begärde han redan i slutet af oktober
daljunkarens utlämnande samt förklarade denne vara en bedragare.
»Om förenämnda skalk», utlät han sig, »ännu berömmer sig
för eder, sägande sig vara herr Stens son, då tvekar oss intet,
att några goda män ju finnas i Norge, som veta, att det icke
är mera än 14 år sedan herr Stens bröllop stod, och kunna
de fördenskull icke hafva en så gammal son, som den skalken
är.» Längre fram skref han till Vincent Lunge med
förebråelser för det åt bedragaren gifna understödet, »och är så», tillade
han, »i den måtto Norges rike vordet ett röfvarnäste». Men
han inskränkte sig ej till bref och uppmaningar; han var
besluten att med vapenmakt dämpa oväsendet och strängt
bestraffa det. Han uppbådade efter hand hela sin krigsmakt.
På kröningsmötet i Uppsala öfverlades om ny tillrustning;
rådet utfäste sig då att »hafva deras folk redo fram i vår
med rör och andra värjor».
De trogna dalsocknarne lyckades emellertid med något
biträde af det kungliga krigsfolket att göra ett snart slut på
det nya tilltaget. Konungen fick sålunda den tillfredsställelsen
att i en af sina följande skrifvelser omtala, huru det gått för
daljunkaren och Peder Gröm i Dalarne. »Ändock», skref han,
»de fingo därtill ingen framgång, utan måste förskingra deras
församlade skalkhop och taga till flykten i Norge igen, en
part nordan, en annan sunnan fjället.» Folksägnen berättar
om en strid, som skall hafva stått på »skottmyran» vid
Kettilbo, ett par mil från Mora. Några hundra norrmän, heter
det, hade kommit tågande från Västerdalarne förbi Kettilbo
för att angripa dalkalarne, som hade fällt bråtar i skogen; men
angriparne blefvo då till stor del nedskjutna af dalpilarne, och
de öfverlefvande togo till flykten. En af flyktingarne kom
till Kettilbo med en i ryggen fastsittande pil, som han bad
en kvinna taga ut, men hon slog i stället in den med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
