Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kyrkliga reduktionens begynnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi förse oss till eder», heter det, »att I samma vinning
vilje lägge eder, att vi den måge redliga utfå, både järnet i
Nerike och tionden annorstädes. Hvar så icke sker, kunnen
I väl själfve tänka, att vi icke kunne väl låta oss åtnöja åt
den del vi icke utfå, utan vilje då bjuda till att gå in med
eder uti eder del.» Prostarne i Nerike fingo särskilda
föreskrifter om uppbörd och redovisning af de konungen
tillkommande kyrkomedlen.
Genom den räfst, som öfvergått Peder Sunnanväder, hade
redan biskopen i Västerås förlorat det mesta af sina forna
inkomster, och återstoden synes den gamle Petrus Magni hafva
fått behålla med föga rubbning. Också synes den ålderstigne
Ingemar i Växjö, hvilken tillträdt sitt biskopsdöme redan före
Gustaf Vasas födelse, hafva blifvit behandlad jämförelsevis
skonsamt. Kronobergs slott (då stundom kalladt Bispeberg),
måste han emellertid afträda, och hans årliga skatt bestämdes
till 100 mark. I stället fick han sedermera (1529) Växjö stad
i förläning, men kunde föga göra sig denna förmån till godo,
ty han afled 1530. Som Åbo stift 1527 stod ledigt, fick
fogden tillsägelse att uppbära inflytande tiondemedel samt
beställa om afvelsgårdarne. I jan. 1528 tillsattes ny biskop; på
denne lades sedermera en beskattning af 1000 mark i
penningar, 10 läster smör, 10 skeppund gäddor, 3 läster lax samt
något spannmål. Genom att insamla och till konungen
afsända kyrkornas silfver fick den nye biskopen nådigt
erkännande, men sökt nedsättning i sin dryga skatt erhöll han ej.
Kustö slott, hvilket konungen behöll, blef inom kort
nedbrutet.
Ännu strängare än »biskopsborden» behandlades klostren,
för hvilka konungen i allmänhet hade föga aktning. Laurentius
Andreæ måtte om dem hafva tänkt lika med Erasmus, hvilken
en gång utlät sig: »Ondskans skolor äro de; många draga i
klostren för att lefva bekvämare och tjäna sin buk.» Början
gjordes med landtklostren, hvilka efterhand miste sina
vidsträckta jordagods och sattes under förvaltning af världsliga
herrar, som ägde tillse, att klosterfolket, så länge sådant
fanns kvar, erhöll sitt nödtorftiga uppehälle. I flere af dem
underhöllos fortfarande borgläger. Snart nog kom ordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
