Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens första förmälning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grip emot hvarandra med så jämlik styrka, att båda på en
gång föllo ur sadeln. En reslig holsteinsk riddare, som med
den unga drottningen hitkommit, rände ihop med Peder Svenske,
kallad den lille, och då blef den tyske riddaren två gånger
kastad ur sadeln. Enligt sin vana vid dylika tillfällen lät
konungen samtidigt hålla förlofning för en del af sina män,
hvilka han ville förse med rika giften. Så blef Birger Nilsson
förlofvad med konungens systerdotter Brita Brahe och Gustaf
Olofsson Stenbock med Brita Lejonhufvud. I hela åtta dagar
pågingo bröllopshögtidligheterna. Därpå tog furstinnan af
Lauenburg afsked af sin måg och dotter samt reste genom
Danmark tillbaka till sitt land igen.
Genom sin ungdom och sin skönhet gjorde den unga
drottningen på alla ett godt intryck i början, men det
bibehöll sig ej i längden. Genom sitt lynne, som lär hafva varit
nyckfullt och besynnerligt, passade hon ej väl samman med
en make af konung Gustafs sinnesart. Deras böjelse och
lefnadsvanor voro hvarandra äfven så olika, att missförstånd
ofta måste uppkomma, helst som det just icke var lätt för
hvem som helst att hålla stadigt samförstånd med konung
Gustaf. Den oerfarna, ringa utvecklade drottningen fick
sålunda en svår ställning, och det var väl icke på blott hennes
sida, som felet låg, att äktenskapet ej blef lyckligt.
Tanken på kronans ärftlighet kom fram samtidigt med
tanken på konungens förmälning. Sålunda var ett slags
arfförening öfverenskommen redan före hans bröllop. På herredagen i
Vadstena 1526 beslöts uttryckligen, att »därest Gud den
allsmäktige barn eller arfvingar, såsom förmodligt är, gifvandes
varder, och det vore söner, då skulle den äldste sonen,
därest han därtill är tjänlig, hvar ock icke, skall en utaf de andra
sönerna, som därtill skickligare vore, till det kungliga
regementet närmast vara; och de andra sönerna, hvar de flere voro,
skola med land och län, såsom konungabarn ägnar och bör,
försedda blifva». Det redan i detta beslut uttalade hoppet
om en tronarfvinge gick i fullbordan två år efter konungens
förmälning. Den 13 december 1533 födde drottningen en
son, som i dopet fick det gamla svenska konunganamnet Erik.
»Af hvilken önskelig födelse», slutar Peder Svart sin krönika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
