Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista dalkarlsräfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det skulle gälla på. Han svarade: »Dit I sen mig draga förut,
skolen I skynda efter.» Från Väsby skref han (30 jan.) till
Dalarnes menighet, att han nästföljande söndag ämnade hålla
landsting på Kopparberget, där 12 gode män från hvar socken
skulle inställa sig, försedda med den sammanskjutna
kostgärden. »Vi komma upp till eder», hette det, »att skaffa eder
lag och rätt och icke till att veta edert argesta». Kyrkoherden
i Tuna, mäster Hans, fick samtidigt tillsägelse att medföra
så mycket kyrksilfver, som kunde anträffas, samt alla i
kyrkan förvarade bref och register. Vid Brunnbäcks färja hade
dalkarlarne tolf år förut segerrikt kämpat för Gustaf Eriksson
och meniga Sveriges befrielse; nu drog här Gustaf Eriksson
med samlad krigsmakt in i Dalarne, nästan på fiendevis.
Så snart konungen kommit öfver Brunnbäcks färja,
utsändes knekthopar åt olika håll för att gripa dem, som varit
obeståndets hufvudmän. Anders Persson på Rankhyttan, Nils
i Söderby och den kort förut tillsatte fogden Inge Hansson
blefvo genast anträffade och fasttagna. Måns Nilsson flydde
långt in i skogen och gömde sig i en kolmila. Han
anträffades slutligen på det sättet, att knektarne, vägledda af
fogden Lars Eriksson, togo med sig hans hund, hvilken vädrade
upp sin husbondes spår och sålunda med sin tillgifvenhet
beredde hans ofärd. Många, som ej själfmant ville begifva sig
till det med bäfvan motsedda mötet på Kopparberget, blefvo
med våld ditförda. Bland dem voro åtskilliga präster, som
visste med sig, att de icke hade något godt att vänta.
Då menigheten sålunda sammanförts, slog krigsfolket i
full vapenrustning en ring om densamma. Konungen såg
fruktansvärd ut, där han, omgifven af sitt råd och en väldig
vapenmakt, satt till häst framför krigarleden. Dalkarlarne
föllo på knä och afvaktade bäfvande sitt öde. Först talade
Lars Siggesson allvarliga och värdiga ord, såsom hans sed
var. Därefter förehöllo Erik Fleming och andra rådsherrar
dalamännen, huru illa de hållit den trohet, som tillförene
lofvats. Slutligen höjde konungen med vrede sin röst och
talade hotande ord.
Han frågade dem, om de ville hålla honom för en
lekfågel, som hvarje år skulle spela för dem; det skulle nu blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
