Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista dalkarlsräfsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det sista spelet, och ville han hafva en sådan ända på saken,
att antingen skulle Dalarne blifva en lydig eller en platt öde
landsända. Men fiendeland ville han där icke hafva; hellre
skulle han där hålla sådan mönstring, att dädanefter skulle
hvarken hund eller hane höras i den landsändan. Han
frågade dem vidare, om de ville hafva landamäret vid
Brunnbäcks älf, såsom Måns Nilsson och hans parti yrkat, och om
det ej skulle vara konungen lofligt att draga däröfver, med
mindre han skulle tigga gunstig lejd af bergsmännen och dem,
som bodde ofvan Långheden.
I sådan anda hölls stämma från morgonen ända till sena
aftonen. Dalkarlarne lågo hela tiden på knä och svarade med
största undergifvenhet på de dem förelagda spörsmålen.
Menigheten ålades att angifva obeståndets tillskyndare, och dessa
blefvo genast framförda för att fängslas. Likaså utmönstrades
de, som i Leksand slagit och misshandlat konungens
sändemän; de fördes genast fängslade till sin höfvitsman Nils i
Söderby. De förskräckta dalamännen ropade och skriade på
Måns Nilsson, att han så skändeligen förledt dem till denna
öfverdådighet, samt yppade, huru grufveligen han förtalat
konungen. De, som felat hade, gåfvo skuld somt på sig själfva,
somt på sina kyrkoherdar och andra, som deras ledsagare
varit; de gåfvo konungen rätt och sig själfva orätt, bådo om
nåd och barmhertighet och lofvade, att de aldrig någon tid
ville honom förtörna. Konungen benådade dem då till slut,
sedan han först ur hopen utplockat det skadliga ogräset.
De blefvo sedan fromme och gjorde honom ej mer något
motstånd, så länge han lefde.
Afrättningar företogos närmast efter, en och annan
måhända redan under detta fruktansvärda skräckmöte. Nils i
Söderby blef jämte fyra andra halshuggen (eller rådbråkad)
vid Kopparberget. Deras afhuggna hufvud sattes på ett bräde,
som uppfästes på en hög stång, Nils’ hufvud i midten, prydt
med en näfverkrona, samt två hufvud på ömse sidor därom.
Måns Nilsson, Anders Persson, Inge Hansson samt de
fängslade prästerna affördes till Västerås, dit konungen
återvände. Därifrån fördes de till Stockholm och blefvo där en
tid hållna i fängelse. Följande år (1534) vid fastlagstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
