Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlsfänikan och legoknektarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den hörde till de trupper, som ställts under Lars Siggessons
öfverbefäl. Snart visade sig dalkarlarne hafva ett afgjordt
företräde framför de tyska legoknektarne. De voro i
skogsstrider lika erfarna som småländingarne, lika härdade i sitt
lefnadssätt och lika goda skyttar; ja, de tillerkände sig öfver
dem en öfverlägsenhet, som de ideligen hörde framhållas och
voro angelägna om att häfda. De tyske legoknektarne
däremot, som i början visat ett skrytsamt öfvermod, fingo
efterhand en skrämsel för småländingar och skogsstrider, så att
man till slut ej hade lätt att få dem med på tågen inåt
vildmarkerna; de kunde icke heller fördraga de umbäranden,
som då ofta voro nödiga. Dalkarlarne voro belåtna med sin
sold, hvilken föreföll dem riklig, under det tyskarne städse
pockade på förhöjning af sin och genom denna sin
oförnöjsamhet gjorde konungen mångahanda bekymmer.
I drabbningen vid Skrukeby och Mjölby var
dalkarlsfänikan med. Det omtalas, att vid de kungliga truppernas
antåg tidigt på morgonen Nils Larsson, klädd i sitt blanka
harnesk, i spetsen för sitt folk red småländingarne helt nära,
»i det han mente det vara en mäkta stor mandom att rida
bönderna så nära, att han fick dem i sikte». Det var
därigenom som Dacke varskoddes, så att han i sista stunden hann
intaga en för sig förmånligare ställning. Man torde ej
misstaga sig, om man förmodar, att dalkarlarne pröfvade sina
krafter mot småländingarne på den sida, där den heta striden stod.
Vid fejdens början befunno sig i Östergötland två tyska
fänikor, och mera tyskt folk tillkom sedan. Vid den tiden
då nyssnämnda drabbning stod, uttalade konungen (i bref
af den 9 mars) sin stora missbelåtenhet med dessa knektar.
Han hade förnummit, skref han, att de »nu i denne farlige
tid skicke sig så sjelsindt och sig ingenstädes vele bruka låta,
utan pucka och tränga, att gyllenen skall förhöjas dem». Han
misstänkte, att där låge »understunget verk eller hemlig
skalkhet under, ehvar det funnes igen» och rådde att se noga upp
med en af officerarne, »efter han hafver alltid varit så god
kejsersk.» För det mesta uppmanade konungen till
undfallenhet för deras fordringar; »så må det så ske», skref han en gång,
»vi kunne tänka, att när barnet hafver sin vilje, så gråter det icke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
