Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konrad von Pyhys fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helst hade väl konungen önskat, att den forne Konrad
von Pyhy blifvit helt och hållet förgäten, men det skedde ej
så. Snart utkom på plattyska en försvarsskrift för »den gode
kanslern». Densamme hade, påstods det, under sin
beskickning ådragit sig sitt medsändebud Sten Lejonhufvuds bittra
ovilja, emedan han måst tillrättavisa denne »ohyfsade yngling»,
som uppfört sig högst opassande vid det franska hofvet. För
att hämnas hade herr Sten beskyllt kanslern för stämplingar
och försnillning. De i present gifna regalierna hade väl
pantsatts i Bremen för 12,000 thaler, men denna summa hade
användts till värfning af knektar. Sorgen öfver hans ende
sons död hade vållat hans dröjsmål med redogörelsens
afgifvande. Dessa och andra försvarsskäl måtte i utlandet väckt
deltagande för den fallne kanslern. Konungen fann därför
nödigt (1546) att utfärda en »förklaring till hela Tyskland».
Han omtalade där i allmänna ordalag, huru hans till kanslern
satta förtroende gäckats, men aktade sig visligen för att gifva
någon spridning åt Luthers meddelanden. »I hurudan måtto»,
utlät han sig, »denne man uti hög ära, gunst, nåd och
fordring ståtligen och väl hos oss underhållen och af oss är ment
och fordrad vorden, är mångom af den tyske, vår och andra
nationer väl veterligt. Men huru vi åter däremot af förberörde
kansler äro belönte blifne, och huru han sin ed fullgjort
hafver, det ställe vi in till Gud». Att i »uppenbart tryck»
upprepa sina många klagomål mot honom ansåg konungen ej af
nöden, men framhöll den mildhet han mot den fallne visat
genom att endast hålla denne »uti en nådig bestrickning».
I nämnda »bestrickning» på Västerås slott lär enligt en
uppgift Konrad Peutinger hafva kvarhållits till sin död, som
inträffat 1557. Enligt en annan uppgift skall han hafva
slutligen kommit ut ur fängelset men då blifvit af en sin forne
sekreterare dödad med stenhugg i hufvudet. Hans maka
erhöll af svenska statskassan en liten pension; man får väl
antaga, att det var hans nödlidande första hustru, som på Luthers
förbön därmed ihågkoms. Anna Kökeritz, med hvilken han
som kansler, gift eller ogift, lefde tillsammans, omtalas sedan
ej vidare.
Den envåldssvindel, i hvilken konung Gustaf låtit inleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
