Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Vasas död och begrafning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och begärde då att få bikta. Då mäster Johannes i ett långt
tal förehöll honom hans mänskliga skröplighet, blef konungen
till slut otålig och afbröt med orden: »Du har nog skärpt
lagen emot mig; det är nu tid att med evangelium trösta ett
kvidande samvete». Sedan begick han nattvarden, lät sätta
några fångar på fri fot och aflade sin trosbekännelse. Hertig
Johan, som därefter inträdde, uppmanade honom att vid
bekännelsen stå fast. Konungen, som nu med svårighet kunde
tala, begärde en penna och skref: »En gång bekändt och
därvid blifvit eller hundrade gånger taladt» — —. Han
förmådde ej skrifva ordspråket till slut. »Johan emottog och
förvarade sedeln, dock icke lärdomen», anmärker Fryxell.
Sten Lejonhufvud och Laurentius Petri voro jämte
biktfadern och läkarne skiftesvis inne hos konungen, drottning
Katarina alltid. Den 27 sept. fick hon af läkarne det besked,
att den sjuke ej kunde vederfås. Samma dag sjuknade äfven
hon, men lät ej flytta sin säng ur hans rum och hade ständigt
sina ögon fästa på honom. Det följande dygnet tillbragte
konungen i en dvala, som på slutet blef dödlik. På morgonen
den 29, då slutet tydligen var nära, uppläste biktfadern för
den döende några tröstespråk ur den heliga skrift. Han
afbröts af Sten Lejonhufvud med orden: »Det är förgäfves, allt
hvad I talen; herren kan ej mer höra något däraf».
Biktfadern lutade sig då ned, sägande: »Min herre, tron I på
Jesus Kristus, och hörer I mitt tal, så gifver oss något tecken
därtill». Till allas förundran sade den döende med hög röst:
»Ja», och några minuter därefter uppgaf han sin anda. Det
var kl. 8 på morgonen den 29 september 1560.
Erik hade ännu ej hunnit fram till Älfsborg, då han
genom ett ilbud fick underrättelsen om konung Gustafs död.
Den tillämnade resan måste nu inställas; han återvände
långsamt till Stockholm och lät under vägen hylla sig som konung
i de landsorter han genomfor. I sitt testamente hade den
aflidne konungen föreskrifvit, att han skulle begrafvas i
Uppsala jämte sina två förut aflidna gemåler, hvilkas lik dittills
hållits bisatta uti Storkyrkans sakristia i Stockholm. Konung
Gustafs lik balsamerades samt ikläddes en svepning af svart
sammet med krona på hufvudet, spira i handen och svärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
