Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Växtens inre byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under förstoringsglaset, varsnar man att öfverhuden på
tusen sinom tusen ställen är genomborrad med små aflånga
springor, som leda in till gångar och håligheter i bladets
inre. Under sådana omständigheter synes det vara föga
bevändt med öfverhudens skyddande förmåga, ja det tyckes
nästan obegripligt att naturen först utbildar en vattentät
hinna och sedan genomborrar den med tusentals hål.
Denna skenbara motsägelse i naturens anordningar
står emellertid i närmaste samband med det sätt, hvarpå
växten bereder sin näring. Att växterna lifnärä sig på
ett helt annat sätt än djuren, är allbekant, men hvari
skillnaden egentligen ligger, torde vara mindre känt.
Växterna lefva nämligen af vatten, kolsyra och mineraliska
salter, således af oorganiska ämnen, då däremot djurens
föda utgöres af organiska ämnen (växt- eller djurkroppar);
ett djur skulle ofelbart dö af svält, om det såge sig
hänvisat att lefva af vatten, kolsyra, salpeter, bittersalt, gips
och rost, men för en växt skulle dessa ämnen bilda en
utmärkt näring. Man kan öfvertyga sig härom genom ett
ganska enkelt försök; sätter man t. ex. en ung
groddplanta af majs i destillerat vatten, växer den en tid och
bildar ett par blad, men dör snart bort, sedan hjärtbladens
(fröets) näringsförråd förbrukats. Men försätter man vattnet
med en obetydlig mängd af de uppräknade salterna (på
1 liter vatten t. ex. 2 gram salter), skjuter den lilla
groddplantan upp, och genom att ersätta näringsvätskan allt
efter som växten suger upp den, kan man erhålla ett stånd,
som blommar och ger hundratals grobara frön.
Af hvilka ämnen består nu den på detta sätt erhållna
majsplantan? Af vatten, påtagligen, och af mineraliska
salter, men därjämte äfven af ett annat ämne, som ej
fanns i näringsvätskan, nämligen kol. Utsätter man växten
för tillräckligt stark hetta, bortgår i förstone vatten i form
af osynlig vattengas, därefter börjar växten att kolas och
förbrinner slutligen, hvarvid de mineraliska salterna, hvilka
ej kunna brinna, stanna kvar i form af aska. Växten
innehåller sålunda betydliga mängder kol, och då detta
ämne ej innehölls i näringsvätskan, återstår endast den
möjligheten att det upptagits ur luften. Som bekant
består luften till största delen af syre och kväfve, men
den innehåller därjämte äfven en kolförening, kolsyra,
ehuru i så små mängder, att på 10,000 liter luft endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
