Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Skyddsmedel mot för stark transpiration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl ligga i växtens inre. Detta är fallet hos en mängd
cactus- och fetknoppsarter, hvilkas förmåga att under
långa tider lefva utan vatten till stor del beror på
närvaron af en inre vattenväfnad, som i tider af vattenbrist
delar med sig åt assimilationsväfnaden af sitt rikliga, under
regntiden uppsamlade vattenförråd.
Synnerligen märkliga äro i detta afseende de
inrättningar, som påträffas hos en del växter från
egyptisk-arabiska öknen. Hos dessa förstärkes öfverhuden
därigenom att vissa af dess celler blåsformigt hvälfva sig
utåt, så att de stundom antaga formen af små
vattenkaraffiner med halsarna instuckna i öfverhuden. Särskilt
hos ett par arter af släktet gråmålla (Atriplex) uppträda
dessa bildningar, som man skulle kunna uppfatta som ett
slags hår, efter som de genom en tvärvägg äro skilda
från den öfverhudscell, som uppbär dem. De äro till att
börja med fylda med vatten, men allt efter som detta
afgifves skrympa de ihop och bilda till slut, sedan de fylt
sin uppgift som vattenreservoarer, ett tjockt,
pergamentartat täcke, som naturligtvis blir ett förträffligt skydd
mot vattenafdunstning. Anordningar i det stora hela
öfverensstämmande med de nu nämda finner man hos
några i samma öken växande resedaarter samt hos en
del korsblomstriga växter. Märkligast af alla är dock
säkerligen den bekanta isblomman (Mesembryanthemum
cristallinum). Hvem skulle väl kunna tro att denna växt,
som tyckes klädd i en dräkt af strålande iskristaller, i
sitt hemland “trånar i brännande ökensand!“ Och dock
är det så, ty isblommans hemland är den egyptisk-arabiska
öknens torra kuststräcka, och dess fagra kristallskrud är
endast en enkel nyttighetsinrättning, utan hvilken växten
ej skulle kunna lefva i sitt fädernesland. Hvad som
förlänar isblomman dess glittrande yta är nämligen ett slags
blåsformigt utstjälpta öfverhudsceller, som äro fylda af
vatten. Ger man strax efter regntiden akt på ett stånd,
som växer på sin naturliga växtplats i Öknen, finner man
att inom kort enskilda bläsor på det nedersta bladet börja
att skrumpna, snart drabbar detta öde allt flera, och när
slutligen alla blåsorna på ett blad skrumpit ihop, vissnar
bladet bort inom kort. Då kommer turen till bladet
närmast högre upp och därifrån till bladet ofvanför detta,
och så fortgår det tills slutligen äfven det sista bladet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
