Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRÖLLOPPET. 25
Man språkar, man känner sig glad och upprymd,
ty i dag är det bröllop.
Men pastorn bad, att till sist skulle man alla
få mötas vid de himmelska bröllopsborden. Den
tanken var skön. Bröllop på jorden, bröllop i
himmelen! Men i himmelen varar det för alltid.
Under tiden säga de lycklige till hvarandra:
Hon:
Hvar du vandrar, der vandrar ock jag,
Din vilja det är ju min vilja.
Från vår första kyss till vår sista dag
Ej någon makt skall oss skilja.
Från mitt saliga ja i min ungdoms vår
Till vårt bittra farväl vid den dystra bår
Förblir jag din trognaste lilja.
Han:
Hvar Zu nu dväljes, der dväljes ock jag,
Efter ingenting annat begärlig.
Från vårt första steg till vår sista dag
Ditt stöd, när vår väg blir besvärlig.
Förr sökte jag lyckan på irrande färd;
Nu blifver det fredliga hemmet min verld;
Hvar skiner väl solen så härlig?
Hon:
Ditt folk mitt folk; o jag längtar att se
Ditt hem och de vördiga gamla.
Och vilja de oss sin välsignelse ge,
Skall vår lyckas tempel ej ramla.
I verlden din brud är så främmande än,
O var du mitt ljus och min ledande vän,
Att jag icke i mörker må famla.
Han:
Din Gud min Gud; i kärlek och tro
Ga före mig du uppå färden,
Och bed min stormande ande till ro,
Lik en ängel vid husliga härden.
Som en Zindrande stjerna i lefnadens natt
Af Herren du är till min skyddsängel satt
I den syndiga menniskoverlden.
Hon:
Din lycka min lycka; hvad önskar jag mer
Än för dig att få lefva och sträfva?
Och vore jag ängel, jag flöge hit ner,
Att kring dig blott skyddande sväfva;
Med rosor din bana beströdde jag då,
Från vägen jag skulle det stickande strå
Och de hämmande stenarne häfva.
Han:
Ditt qval mitt qval; i den stormande höst
Är du min som i soliga vårar.
Kom luta din kind som ettbarn mot mitt bröst
Och förtro mig det minsta dig sårar.
Den glädje, som delas, fördubblad man har,
Af smärtan,som delas, är hälften blott qvar,
Och kärleken växer i tårar.
Hon:
Din graf min graf, o när Zu lägges ned,
Min lefnads afton ock skymmer;
Och vandrar du hädan, så följer jag med,
Ty ur lifvet all glädje då rymmer.
Och i samma grafkulle vilja vi bo
Med stoft mot stoft, — o saliga ro
Efter lifvets lust och bekymmer!
Han:
Din himmel min himmel; väl slitas en dag
Med smärta de jordiska banden;
Dock om jag går först efter Herrens behag,
Så blicka mot himmelska landen!
Dem Gud har förenat, dem skiljer ej död,
De sväfva i eviga morgonens glöd
Förenta mot saliga stranden.
Båda:
Till dig, o vår Fader, vi först och sist
Oss vända; o hör hvad vi bedje!
O själarnes konung, o Jesu Christ,
Blif du i förbundet den tredje!
O, fridens ande, till oss dig sänk
I dufvoskepnad hit ned och oss skänk
En evig, ovanskelig glädje!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
