Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(SE
N
Hon hade visserligen endast läst eft språk,
men det kunde hon tala med en infödd samt
dessutom läsa och skrifva det temligen korrekt.
Kände hon naturhistorien? Ty värr hade hon,
som jag tror, ej haft tillfälle att läsa mycket i
detta ämne, men hon kände till ett och annat
deraf i det dagliga lifvet. Hon kunde skilja
hvete från korn, hon visste, hvar linet växte och
bereddes, kände de allmännaste trädgårdsväx-
ternas plantering och ans samt hade t. o. m. rätt
mycket studerat husdjurens lefnadsvanor och
skötsel. Hon visste också, hvarför det icke går
an att hafva syrlig mat i dåligt förtenta kok-
kärl och att mycket eldfarliga oljor måste hand-
hafvas med försigtighet, med mera dylikt.
I fysiologien förstod hon, att en sund själ måste
bo i en sund kropp och att bådadera icke äro
outslitliga, utan behöfva vård och stundom hvila.
Ja, hvad mera är: hon icke blott visste det, utan
tillämpade det också verkligen. Ty hon hade
fått lära sig, att hörande” utan gorandetarett
sjelfbedrägeri, såväl i det praktiska lifvet som i
det högsta. Och atttillämpa de enklaste reglerna
för helsans bevarande är inte alls svårt och på-
kostande, såsom man tror; det fordras blott en
fast vilja, så bli de lätt nog en god vana, som man
sedan ej vill mista. Hon hade kärlek till natu-
ren och gaf akt på dess rika, vexlande, aldrig
tröttnande lif. Hon älskade äfven läsning och
sysselsatte sig gerna dermed, när hon kunde,
och dertill kan det alltid finnas någon tid, om
man tager vara på stunderna.
Deremot kunde hon icke spela piano — vis-
serligen en stor förlust för henne men det kom af
det enkla skälet, att hon icke egde medfödda an-
lag dertill, och utan sådant blir inlärandet mera
bortkastad möda och kostnad än verklig vinst.
Men hon tyckte om musik, ty det kan hvar och
en göra, äfven utan att vara i synnerlig grad
musikalisk; musiken tilltalar, lyfter och förädlar
sinnet.
Hon kunde icke heller måla eller sjunga, åt-
minstone icke i så hög grad, att det kunde fordra
någon konstnärlig utveckling; men hade hon
någon liten talang, så uppöfvade hon den för sitt
eget och möjligen äfven andras nöje.
Men hon kunde sy — jag menar sy riktig, or-
dentlig linnesöm, utan att rispet stack fram
eller sömmarne blefvo sneddragna; hon kunde
VID HEMMETS HÄRD.
laga sina kläder, ja, äfven klippa och sy nya, det
hade hon fått lära sig. Till och med ett och an-
nat litet prydnadsarbete till jul gjorde hon med
smak och utan för stor kostnad, men dylikt fick
blott vara som ’"’dessert”.
Hon hade, som du ser, icke någon ovanligt rik
begåfning — det är icke allom gifvet! Hon var
en helt vanlig flicka; men jag säger derför icke,
att hon var af den sorten, af hvilken gå "tretton på
dussinet” — nej, det var just, hvad hon zcke var!
Och hur kom sig då det? Jo, hon hade något
"inombords". Det är litet svårt att beskritva
den saken närmare, men jag tror, att alla andra,
som också ha det, förstå hvad jag menar, och de,
som icke ha det, de första det visst 1ekemala
fall. Men jag vill ändock säga något derom: hon
visste, att hon hade en Fader i himmelen och en
fader och moder på jorden, och tänkte på, hvad
hon var skyldig dem. Hon ville blifva en nyttig
menniska, på hvilken plats hon än komme 1 verl-
den. Hon visste, att man £az böja sig för andra
utan att derför upphöra att "Vara sig sjellötja
att den sanna sjelfständigheten icke består 1 mot-
Hon trodde, att det fansksaken
som hon icke ännu förstod, och att verlden var
större än hon ännu hunnit med att se.
Men verlden vidgade sig för henne med hvar
dag, och lifvet syntes så ljust; det sjöd så varmt
inom hennes bröst, hon ville sjunga och jubla
och slå armarne om alla, dem hon höll af — ty
hon höll af dem så mycket!
Visst var solskenet varmare och gräset grönare
och himlen klarare för henne än för de äldre, men
hon tänkte derför icke stolt: ’"ingen förstår mig !’—
ty hon visste, att så hade de också en gång sett det
åtminstone nästan så, ty alldeles lika med an-
dra ser ingen menniska. Ibland sjöng hon ut sin
fröjd, när den icke riktigt ville få rum inom hen-
ne, och då nickade mamma eller tant och sade:
"du lockar fram försvunna tider! — det är, som
när vårsol kommer åter och smälter drifvorna!”
Stundom var det ändock något, som icke kunde
komma fram, hon visste icke sjelf riktigt hvad
det var: än var det som en stilla, mild hviskning
från höjden, än som en stråle så klar, så varm,
att den ville smälta hennes innersta, ja, och detta
ville hon behålla för sig sjelf, tills det tog form.
Der bodde liksom en ande i allt omkring henne,
hvilken nickade och vinkade, men hon förstod
sägelseanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
