Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARN S TR ORINIT RIE NUDER 39
va och fina syndare få godt rum vid hvarandras
sida. Olika smak, aktning för sig sjelf eller för
andras omdöme gör, att menniskor der lefva
mycket olika, alltifrån den fine, hederlige farise-
en till den djupt sjunkna synderskan. Vägen är
dock densamma, det är dödens väg.
Hviloplatserna, haltställena
på vägen äro många och välkända. Många, mån-
ga. hålla till der hvarje timma på dagen. De
första at de mera betydande platser, som vi hin-
na nämna, är liknöjdhet för Guds ord och hus.
Dulläste din Bibel förr, det har du lagt bort nu,
du gick i kyrkan flitigt förr, det gör du icke nu-
mera. Du sjöng och bad förr. Intet sådant nu.
Du har hvarken tid eller lust dertill. Det intres-
serar dig ej. Bibeln är tråkig, kyrkan tråkig,
presten tråkig. Broder, du är bestämdt tråkigast
sjelf. En dylik liknöjdhet betyder, att du håller
på att gå in på dödens stora, farliga, hemska
väg.
Förakt för Guds ord
är ännu ett steg längre. Det finnes menniskor,
vilka synas tro, att det är förnämt att vara en
bespottare, att det är fint att vara en gudsför-
smädare. Huru olyckligt, huru korttänkt, huru
sorgligt. Käre läsare, en hund kan skälla, skälla
bättre än någon annan, och ändå är det endast
en hund som skäller. Hån och bespotteri äro
billiga varor. De kosta ingenting och äro värda
än mindre. Hvem bryr sig om Ingersoll nu,
hvem frågar efter von Bergen? Som ljuset af en
lysmask en qvalmig sommarq väll, som fosforsken
från en ruttnande trästock, så är de ogudaktigas
begabberi mot det heliga, så äro dessa förmenta
ljus, som skola taga platsen af Jesu Evangelium
och det ljus som är verldens lif. Akta det heliga
högt, akta Gud högt. Den, som ej gör det, är
redan ett långt stycke på dödens väg.
Lek och lust i synden.
Skall man ej hafva roligt? Skall man vandra
genom verlden i en munkkåpa? Skall man al-
drigle eller vara glad? Tyst, det är Gud som
lärt kanariefogeln dess glada drill, det är Gud
som målat leendet i solens varma anlete, det är
han som låter hela skapelsen jubla på vårmorgo-
nen, när lifvet är lössläppt ur vinterkyla och frost.
Gud vill visst, att vi skola vara glada. Men det
är skilnad på glädje. När man vandrar på gatan
och ser halffulla, svärjande svenskar framför sig
och hör deras råa, ohytsadeital, så vet man nog,
hvart det bär för dem. Stackars folk, man vet
både hvarifrån de kommit och hvart de fara.
Huru använder du din Söndag? Kanske ilek
och lust i stället för i Guds tjenst och i Guds hus.
Hvar är du mest glad? Det är ett skönt rum, så
stort, så högt, så präktigt. Ljuskronorna sända
ett skimrande ljushaf öfver hela sällskapet. Väl-
lukt och ungdom, glädje och njutning! Men bor-
ta i vrån sitter ett spöke som heter Lungsot, som
heter Fläckad Oskuld, som heter Ondt Samvete.
Se, der kommer en tärna så yr och glad — hu,
hvad spöket grinar — jag ryser — går hem — tre
månader — sex månader, och grafkullen grön-
skar redan öfver tärnans stoft. Trifves du i
den salongen?
Den törsten, den törsten,
hvad den har bedragit många. Tänk, huru fint
mången krog är inredd, tänk hur förföriskt gla-
set fradgas — — — bort, bort. Såg du icke,
huru ormen räckte ut sin blodröda, klufna tunga
utmed korken i buteljen? Vet du ej hvad det
betyder: "Stanna, stanna, nej, fly, fly fort och
hastigt till bergen, från hvilka hjelpen kommer.
Förtviflan.
Syndens rättmätiga slut är förtviflan. Syndens
väg slutar i mörker och qval redan på jorden.
Det skall blifva än mera så i evigheten. En ned-
bruten kropp, en förstörd helsa, en söndersargad
själ, en missbrukad lefnad, ett misslyckadt lif —
är det underligt, att mången blir bragt i förtvif-
lan vid tanken derpå? Och dock kan Jesu blod
läka äfven sådana sår.
Ett stort sällskap
vandrar på denna väg. Huru mån är icke verl-
den om, att det skall blifva än större. Ingen
trötthet, ingen afslappning, friskt mod. Hemli-
ga och öppna sällskap samla medlemmar så fli-
tigt och så träget, att Guds församling får blygas
öfver sin slapphet och liknöjdhet, när det gäller
att värfva nya soldater för Kristi krigshär. Brö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
